musik --->En lördagkväll är jag plötsligt tvungen att göra det. Jag måste göra mig av med den nu. Den har legat söndertrasad i en kartonglåda sedan april och gitarrdoktorn har aldrig förr sett ett så trasigt instrument - säger han, och lovar att limma ihop den om jag vill. För syns skull.
Ett trasigt intrument är bara dött material, men likväl är det ett material som gett liv åt någons tankar och röst åt någons känslor. Ett instrument som följer dig länge lär dig spela på ett visst sätt, det fostrar dina händer, dina öron och kanske också din stämma. Så var det för mig.
Lågorna är ljusa och klara när spillrorna tar fyr i kakelugnen. Virket är torrt. Doften av bränd lack sprider sig i vardagsrummet och blandar sig med aromen från ett glas rött. Det här är min ritual och jag gråter för just här och nu möts förflutet och framtid - inte alla minnen är angenäma och det som går upp i lågor är det som varit min tröst sedan 18 år tillbaka.
Är jag fri nu? Är jag mera fri nu? Att se framåt istället för tillbaka. Är jag det?
Kanske. För jag har rösten kvar.
Och den ska få sjunga precis det jag vill. Det JAG vill.
4 kommentarer:
Min erfarenhet är att för att vara mogen nog att ha den här typen av ceremoni måste man redan ha frigjort sig.
Saker som gått sönder blir aldrig mer vad de en gång var och det gäller speciellt när sakerna dessutom blivit symboler för något annat som krossats.
Efter ceremonin har man gått vidare oavsett om omgivningen uppfattar det eller inte och det spelar liksom ingen roll. Man har utfört den för sin egen skull.
Egentligen finns det inte mycket att tillägga till den kommentaren, dear! So I won't. :-)
Christian... a very wise man !
Indeed. Och en mycket uppskattad vän. :-)
Skicka en kommentar