Min ovanligt förstående och sympatiske förman är van vid det mesta, men vid det här morgonmötet ser jag skepsisen sprida sig över hans ansikte. Jag kan vara väldigt övertygande ibland, framför allt när det gäller vansinnigheter och för mina kollegor är problemet sällan huruvida de ska tro på det jag säger - snarare är det frågan om ifall jag verkligen ens gör det själv.
Det handlar om en årligt återkommande redovisning till en av våra finansiärer. En redovisning med siffror, tabeller, diagram. En redovisning som kräver en rationell hjärna. Min hjärna är inte speciellt rationell, den drar mera åt det konstnärliga hållet, och därför skulle man kanske tro att det är blott och bart av överhängande risk för omfattande redovisningsmissar jag inte genast ger mitt bifall när frågan ställs om jag kunde ta på mig att sammanställa redovisningen:
"Helst inte" säger jag. "Förstår du på allvar vad det är du förväntar dig av mig nu?"
"Jag vet att det inte är ditt favoritgebit" kontrar förmannen, "men det är faktiskt du som har bäst koll på just de här siffrorna. Du är inte så hopplös med siffror som du tror."
"Men det handlar inte om det" förklarar jag. "Jag kommer att bli sjuk. Jag kommer att ligga här under skrivbordet som en enda stor blöt fläck vid dagens slut, och sedan blir jag förkyld."
"Av en redovisning?"
"Nej, inte av redovisningen i sig. Du förstår, det handlar om min...
... HÖGRA ARMHÅLA."
Min högra armhåla. Den är inte som min vänstra. Min högra armhåla är en fontän. Nej, en vårflod vid islossning. Alla fördämningar brister. Men bara ibland. Och helt klart endast den högra. Vid vissa aktiviteter - och nej, inte vid fysisk ansträngning som man kanske kunde tro - transpirerar min kropp för högtryck och allt, jag menar verkligen ALLT, koncentrerar sig till min högra armhåla. Redovisningar utgör sådan aktivitet.
Höger hjärnhalva - den kreativa - styr vänster hand. Den vänstra hjärnhalvan - den rationella - styr således höger hand. Tydligen också höger... ja, ARMHÅLA. Är hjärnhalvan överansträngd blir följden alltså att också [jag nämner den inte en gång till!] överansträngs.
"Kan man få kompensation?" undrar jag "För obekväm arbetsmiljö? Fuktskador? För deodorant?"
Förmannen skrattar. Kollegorna skrattar. Själv har jag också svårt att hålla mig för skratt, jag hör ju hur tokigt det låter.
Skratta på ni och langa hit statistiken!
Ta förresten golvmoppen på samma gång.