torsdag 27 mars 2008

ur "Sagor för en slocknad sol"

Aldrig. Aldrig någonsin hade hon försonats med att fråntas sin röst. Aldrig någonsin klarat av att leva i ovisshet utan början utan slut. Visserligen stundtals accepterat det men aldrig annat än kortvarigt och aldrig utan en frustration så stor att hennes inälvor hotat lämna sin boning i det krampande mellangärdet. Han visste det. Från första början visste han det, och ändå! Dingla där i din tråd utan armar och ben.

Efter att hennes predikstol omkullvälts och rånats på sina ornament, skars även det röda sammetsskynket i bitar. Betvingelsen och befallningen kom från två håll, kanske tre - VAR TYST!

Men hon har ord kvar och de dansar. De dansar i natten över svartpolerade golv och bryr sig just inte om ifall de råkar väcka den som sover. Hon har blodrött bläck kvar i sin vassa, vassa penna och hon nynnar som Hedvig och Helge en gång: "Kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, den som våååågar..."

Nej. Det är jag som skriver nu. Och näsan? Den är din.

2 kommentarer:

Anonym sa...

En nära-livet-upplevelse och jag välkomnar fortsättningen samt bekräftar mitt broderliga stöd i dina föresatser.

KRAM

Lady of the Lake sa...

"En nära-livet-upplevelse"! Kunde inte ha beskrivit det bättre själv! Men bara nära, och bara nästan. Sagor är sagor. ;-)

Tack. *KRAM*