Visserligen är det med förvarning det slår mig. Ändå slår det mig så hårt att jag stelnar till och oundvikligen tvingas stanna av i mina sysslor. Tankarna rusar iväg med tågets hastighet, rakt in i den återvändsgränd jag av tusen och en orsaker lärt mig undvika. Men i denna svarta stund finns ingen återvändo och medan ord och minnen slungas mot farthinder mer kompakta än den djupaste skam bränner tårarna bakom ögonlocken.Förnuft och behärskning sopar spillror hela kvällen. Tomheten lyser mig i vitögat. Åtminstone är den ren.
This is the other side of being. Jag är, men ändå inte. Och allt det där jag inte är - vart ska det ta vägen?
2 kommentarer:
oj så jag känner igen mig. och som min favorit fredrik l sku ha sagt det:
"Och den där oron
att någonstans är något
kanske ofullkomligt
utan oss."
Ja.
Skicka en kommentar