ur "Sagor för en slocknad sol" 2

Hon ligger på marken. Som en vilsen kompassnål ligger hon med ansiktet mot marken medan väderstrecken rusar förbi med ljusets hastighet. Årstiderna blandas samman, är det vinter eller vår, sommar eller höst? Riktningen är förlorad och hon försöker stanna tiden men kan inte. Hon vill inte säga att det är så, men det är så det är, och när hon säger det är det inte för att hon vill utan för att hon måste. Allt annat är ljug.

Hon säger det och vet att det är början på slutet. Han hör det hon säger och vet att det är början på slutet. Att det också är slutet på början vet de bägge två. Allt annat är ljug.

Hennes vrål når ner i skrevet, slår en knut där som sitter kvar i månader, men det vet hon inte då. Ingen är hemma, bara hon och hennes vrål. En fågel flyger mot vardagsrummets fönsterruta och dör en ögonblicklig död. I andra ändan av samma värld sitter en broder. En broder som inte längre är någon broder. En broder som inte längre är något alls.

VAR TYST!