Lova att alltid fråga

En måndag förmiddag kommer han insläntrande genom dörren till mitt arbetsrum. Sjunker ner i en fåtölj och sitter sedan där som ett sladdrigt bananskal någon lämnat efter sig för flera dagar sedan. Han är försenad och jag kan se varför. Eller snarare känna varför. Ingen daggstänkt rosenknopp direkt. Men han är ett av de dyrbara tonårsbarn jag dagtid har till låns.

Vi har diskuterat saken många gånger och mitt ansiktsuttryck säger säkert mer än jag ursprungligen haft för avsikt, men för ovanlighets skull fattas orden mig om så bara för en kort sekund. I vilket fall som helst är min tystnad något han inte väntat sig.

"V-ttu, va' ja e sluut!!!"
Tystnad. Jag fortsätter att planlöst bläddra i kompendiet jag har i mina händer.
"Ööööh... ska du inte fråga var jag varit?"
"Behövs inte."
"Jooo! Fråga nu var jag har varit, varför jag är sen och så!"
"Behövs inte." upprepar jag monotont och försöker se oberörd ut.
Han ser på mig med gapande mun, häpen och snopen på en och samma gång, och fingrar på ett gem som han böjer än hit än dit.
"Men du ska ju alltid ha reda på allt! Jag blir orolig när du inte snokar och lägger dig i, ju!"
"Ok. Var har du varit?"
"NEEJ!! Du måste låta argare än så!!"
"Ok. Du är två timmar försenad och kommer hit i det här skicket!! VAR har du varit?!?"
"Det ska du SKITA i!" säger han och LER MED HELA ANSIKTET! "men jag lovar att det är sista gången. Jag ska skärpa mig nu."
"Sannerligen får du skärpa dig!" säger jag och kan inte låta bli att dra på munnen "för det är sista gången jag frågar var du varit. Tro mig."
"Nej, LOVA att ALLTID fråga!" vädjar han.
"Men det behövs ju inte längre, eller hur?"
"Nej."

Balansen är återställd. Och nej, jag har inte behövt fråga.

Men det behöver NI göra. NI föräldrar med ungdomar i huset.