Så har man då ännu en gång lagt hela sitt blödande sångarhjärta inför fötterna på en oförberedd publik och därmed överrumplat ett hundratal personer i grannskapet. Jag har inte sjungit tidigare i denna min "nya" hembygd - nåja, jag har bott här i sju år - och att veta huruvida åhörarnas åtminstone tillfälligt tappade talförmåga berodde på blygsel eller förvirring är inte det enklaste. Tillställningen ifråga var en välgörenhetskonsert med en mångfald av artister och gemensamt för alla var anknytningen till bygden. Jag var m a o katten bland hermelinerna.Jo, jag har blivit van vid att folk här pratar om mig, istället för med mig, men när jag står mitt framför näsan på två åhörare som viskande och med anklagan i rösten diskuterar varför jag inte framträtt tidigare, varför ingen vetat att jag sjunger, varför jag inte gått med i damkören, varför jag nu helt plötsligt deltar i en välgörenhetskonsert... som om jag gjort något brottsligt i o m att jag "undanhållit" detta faktum för dem... blir jag lite ledsen. Prata hellre med mig nästa gång, will You!
Och till Er, Ni få som faktiskt gjorde det, ifall Ni mot förmodan hittat hit - Tack!
4 kommentarer:
Aven om jag fortfarande alskar min hembygd och manskorna dar, sa kan jag totalt identifiera med din berattelse. Jag har sa manga ganger fatt uppleva liknande kanslor och den pafoljande frustrationen. Fastan jag inte kanner dig har jag en stark kansla av att du klarar dig valdigt bra. Lycka till med musiken!
Tack! :-) Jag klarar mig, förvisso, men slutar av någon anledning aldrig att förvånas...
Härligt, fantastiskt att du vågar sjunga inför folk.
Hej Maja! Det inre tvånget att uttrycka sig tar inte alltid hänsyn till hur rädd man är... ;-) Hur har du det då?
Skicka en kommentar