Mådd na ill

Kvinnan med hundarna närmar sig mig där jag vid kajkanten, med kameran i mina händer, står nerböjd över de gamla uppdämningspålarna. "En främling", tycks hon tänka, "men inte länge till!" Med vetgirigheten strålande kring de röda kindbenen och de permanentade hårtestarna tar hon därför sats och frågar:

"Häij. Va jäär du? Måår du ill? Ja menar, tå du star ti de på hede viise!"

Ve och fasa! Ja, hur mår jag egentligen, som står här vid en allmän båthamn en alldeles vanlig vacker septemberkväll? Och vad har jag för mig egentligen? Och vad ska jag ha kameran till?

"Jag fotar de här gamla pålarna på nära håll."

Kvinnan suckar och snörper litet på munnen. En besvikelse, uppenbarligen.

"Jaha. Ja trodd du mådd ill ja."

En av hundarna envisas med att hoppa upp efter mig och dessutom skäller den intensivt, men kvinnan gör ingen som helst ansats till att försöka hindra den.

"Vill du vara vänlig och hålla undan din hund från mig? "

"Int je hede naa ti bry se om, ho bara fundierar va du je för en ein!"

Jag ser hunden i ögonen, presenterar mig för hunden och förklarar för hunden att jag bara fotar de gamla träpålarna och att hon (hunden) inte behöver oroa sig - jag mår inte illa.

"Vafö fotografierar du teide? Haa di na fäijl?"

Nej, hon ger tydligen inte upp. Inte ännu. Hela tiden synar hon mig uppifrån och ner. Jag svarar inte omedelbart utan fortsätter fotograferandet, vilket verkar irriterara henne.

"Joo, ja fråga, haa di na fäijl?"

"Det kan jag inte uttala mig om. Jag tycker bara att de är vackra."

Jag ser på henne och drabbas plötsligt av en löjlig känsla av att vara ställd inför rätta. För att ha fotat gamla träpålar. Då händer det -damen med hundarna brister ut i det råaste av gapflabb.

"Ska e vaa na ti fotografier he de!?! Na ruti poålar!! Tå e finns så mytji fiina och nyya boåtar jär! Å ja som trodd du mådd na ill!!!"

---

Det är en mycket, mycket, mycket liten by. Fast kanske inte tillräckligt liten. Kanske en person för stor.