Alltså måste min fråga bli: lärde vi oss något? Lärde vi oss något av denna plats i tiden där ingenting fick stanna men inget heller fortsätta? Och när vi gick vidare, var det framåt eller tillbaka? De stora drömmarna, är de döda nu, eller har vi försonats med de små portionerna? De små proportionerna? Och är det då berättigat eller bara nödvändigt?
En djävul sitter på min axel. Säger: ett ögonblick av många, att betyda ingenting.
Och jag, jag gör mig inga illusioner längre. Inte om någon eller något. Är det att växa eller att ha krympt? För vad blir kvar av en implosion?
2 kommentarer:
jag är glad över dina ord. må de då vara mörka eller ljusa - de är vackra oavsett.
Tack, och jag är glad över DINA ord! De liknar inget annat jag någonsin läst. Nämnde det faktiskt för CH (som ju också är din goda vän!) när vi träffades igår.
Skicka en kommentar