Det vilar ett förunderligt ljus över den här sommaren. Kanske beror det på att våren varit krävande och att huden ännu känns så tunn att intryck sållas och sorteras i annan ordning en vanligt. Kameran har varit i flitig användning, och jag gör inga anspråk på att producera bra bilder - jag vill enbart återge en liten del av det som fastnar på min näthinna.
För många år sedan ombads jag under en utbildning att sammanställa min egen portfolio över den studietid som kvarstod. Inte den vanliga i form av betyg, intyg och arbetserfarenheter, utan en portfolio av upplevelser som lärt mig något speciellt. "Ta för vana att t ex plocka med dig en liten sten från varje plats/tillfälle som berört dig på något sätt! Använd den som stöd för minnet."
Påstår inte att min blogg är en portfolio. Kanske inte ens ett stöd för minnet. Vems minne, förresten? Ditt eller mitt? Nej, det handlar nog om att "linsen" med jämna mellanrum flyter ut, och att andra verktyg känns för stora och svårhanterliga just nu. Jag är trött nämligen.
Stenarna blev inte många under just den utbildningen, men livet för med sig rätt stora bumlingar ibland. Funderar ett tag på hur i fridens namn alla ska rymmas i en och samma ryggsäck, när jag kommer på att man kanske kunde hälla ut rubbet på marken någon dag för att se vilka man verkligen vill behålla. Och vilka man borde lämna bakom sig.
Varför är det så, att de tyngsta ofta samtidigt är de vackraste?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar