Ordbrukare

Jag har fått flera uppmuntrande kommentarer och mail, och glad och förvånad märker jag att åtminstone några själar trots allt hittat - och läser! - min blogg. Jag vill tacka er för det! Ni är dessutom själva skickliga, humoristiska och innovativa historieberättare - både i ord och bild!

Behovet av att få uttrycka tankar, känslor och minnen skriftligt och verbalt har alltid funnits där, och under en kortare period av mitt liv har jag i stort sett också livnärt mig på att vara just "ordbrukare". Men det är länge sedan, och allt som oftast störs jag av ett ordförråd som tycks mig bli alltmer torftigt vartefter åren går. Vad är det som händer? Vart tar orden vägen? Eller är det med ordbruk som med jordbruk? Det man inte sår och planterar förökar sig inte heller?

Författaren Michael Ende beskriver i en av sin böcker en liten figur vid namn Momo, vars särdrag var att lyssna. Faktum var att Momo kunde lyssna så att varje människa förstod sitt värde och växte lite grann. Bara genom att bli hörd.

Jag skulle vilja skriva så, om jag bara kunde. Så att du förstod ditt värde och växte lite grann.

För det är skillnad mellan att bara bruka ord och att skriva direkt från solar plexus.