Återvänder

Det var sommarens stora utflykt och en höjdpunkt för flickebarnet när höbärgningsgillet åkte iväg till den bortersta ängen förbi Skärans lilla stuga. Vi hade åkt långt, sittande på traktorsläpet och väl framme korkades den första lemonadflaskan. Ormvarningen som utfärdades till allas påminnelse var befogad, för några somrar tidigare hade en listig rackare nästan obemärkt slingrat sig mellan oss där vi satt uppradade längs höladans sydvästra vägg under kaffepausen. I full färd på väg in i den medhavda, men omkullvälta, matsäckskorgen ertappades den av morfar som inte visade den desto större barmhärtighet. Efter det var det givet att samtliga tidigare erfarenheter av huggormsbesök ivrigt ventilerades.

Under en solig eftermiddag åker jag ut dit igen. Jag blir tvungen att lämna bilen en bra bit ifrån ladan och gå resten av sträckan till fots. Naturligtvis håller jag god uppsikt över var jag sätter ner mina fötter, men när jag kommer ut till ängen och återupplever mina barndomsminnen är det inte ormar jag tänker på. Nej, jag tänker på hur gott höet doftade just där. Där växte så mycket ängsblommor! Och jag ser de ståtliga rönnarna som gav oss välbehövlig skugga under speciellt heta sommardagar. Jag minns hur jag ofta somnade under vägen hem, utmattad av att ha trampat hö som en liten furie. Och någonstans, någonstans i den ljumma brisen hör jag rösterna av de människor jag en gång älskat. Och av de jag älskar än.