Än idag vet jag inte om det var för att hon ville förgylla en nyfiken liten flickas tillvaro och gå barnasinnet till mötes, eller om det verkligen var så att hon alltid kallat blommorna vid deras riktiga namn. Allt jag vet är att jag från den första vandringen - och den sista, i hennes sällskap - har ärvt egna benämningar på de vilda blomstren invid dikesrenar och längs skogsstigar. Faktum är att jag med viss möda får påminna mig själv om de allmänt vedertagna. Min vän såg världen på sitt eget sätt, och kanske, kanske på ett sannare sätt än du och jag.
Att finna glädje i det lilla, i det enkla. Att möta varje ny erfarenhet och människa med ett villkorslöst välkomnande. Det var så hon levde, varje dag. Med en självklarhet så ren som om vore det överhuvudtaget det enda sättet att existera, och jag minns att jag redan vid unga år förundrades över den atmosfär som rådde kring henne. Kanske var hon skyddad från det hon inte behövde veta, inte behövde känna till, utan att för den skull vara simpel. Simpel? Nej, långt ifrån.
Hon dog för femton år sedan. Av ålder, mätt att leva. Hon saknade sin bror, han var redan hemma. Vad mera finns att säga, är mellan mig och döden. Mellan mig och döden, och mellan mig och livet.
2 kommentarer:
Vad poetiskt... Och samtidigt intelligent på ett kreativt sätt. Känner du igen dig? ;-)
Vad jag inte kan förstå är att det ska vara så förbaskat svårt att lära sig att livet inte är en samling betongblock.
S.
Vah!? Menar du på fullaste allvar att livet inte är en samling betongblock?!
Skicka en kommentar