De var som fullmånen och skäran, de två, när de kom gående tillsammans. Den ena öppen och rättfram, den andra skygg och avvaktande. Den ena ett porträtt, den andra en profil.
Skäran, jag kallar henne så för enkelhetens skull, pratade alltid för sig själv. Även i andras sällskap. Ett ettrigt muttrande varvades med smygande mummel och jag undrar om hon någonsin betraktade sin omgivning annat än ur ögonvrån. Nåja, kanske korna då. För med korna som närmsta anhöriga, slet hon livet ut där i sin lilla stuga, utan elektricitet eller rinnande vatten. Svor åt fågelskådare och jägare som förirrat sig in på hennes marker - och inte alltid bakom ryggen på dem! - men gladdes i all hemlighet över att någon gång få besök. Om de bara kunnat ta sig tid att klyva lite ved åt en medfaren stackars gumma! Både stuga och fähus stod ofta alltför kalla.
När du var på gott humör, Skäran, hände det sig att du reciterade en vers eller två. Du tyckte om de som rimmade. Nu får du en av mig, trots att det är alldeles försent.
nej
inte var det enkelt
men så föll livets lott
den Herren älskar agar han
dock Herren prövar blott
att koka risgrynen en kvart
det räcker gott och väl
ensam, ja
men ej allena
även kor har själ
du kunde knappast hjälpa det
att några frös ihjäl...
2 kommentarer:
Du har mail
U C! Kommentaren kom fram! :-) Skriver mer lite senare. Tack!
Skicka en kommentar