Paintball

Go'afton. Märker ni att vi passerat det etthundrade inlägget? Borde vi fira nu? Tjaa.

Jag är tillbaka på jobbet efter semestern. Det är inget fel på mitt arbete, normalt gillar jag det, men ändå kämpar jag just nu med trivseln. Får ideligen påminna mig om att sommaren inte är slut bara för att semestern är det, och att det inte är sista gången jag får njuta av en ledighet.

Har behövt dessa veckor för vila och rekreation men är fortfarande ur gängorna. Kämpar med frågor om vem jag vill vara. Hur jag vill leva. Vad jag vill göra.

Klockan är ungefär halv två. En av mina älskvärda adepter kommer in genom dörren, nöjd med sig själv och talar om för mig att han nu funnit roten till allt det onda och därmed också orsaken till alla sina problem. Orsaken är jag - hans handledare. Han håller händerna i tornformation när han levererar sitt domslut och jag börjar tänka på Bryssel. På tinnar och torn och murar vi bygger för att hålla varandra på avstånd.

Tittar ner på mina fötter och ser att de svullnat i värmen och den stillastående luften. Jag borde omedelbart få gå ut på någon åker för att plocka flyghavre. Istället går jag ut på balkongen och flinar halvhjärtat åt hur förvånade människorna nere på gatan skulle bli om de plötsligt fann sig paintballbeskjutna från ovan.