De kommer gående över torget. Tillsammans, nära, nära, nästan som två huvuden på en och samma kropp och involverade i förtroligt samtal kring gud-vet-vad. De har funnit varandra. Ett litet mirakel. Eller stort. För jag råkar av en händelse veta det som inte alla vet, och det är att två personer som ingen i världen någonsin funnit förr nu har funnit varandra. Kanske har ingen heller riktigt letat. Förrän nu.
Finns det borttappade människor? Ja. Det finns barn som föräldrar inte lägger märke till eller drar sig undan av egocentricitet eller okunskap. Det finns ungdomar som varken kompisar eller lärare förstår sig på. Det finns vuxna som blir lämnade åt sitt öde när sociala koder är för svåra att knäcka och begränsningarna inte syns på utsidan.
Vi är så grymma ibland - vi gravt normala.
Jag har turen att ibland få iaktta dessa borttappade personer när de finner varandra. Där avsaknad och längtan är den förenande faktorn, istället för kapacitet och självklarhet.
"Så roligt att ni två funnit varandra!" händer det sig att jag säger då. Oftast får jag bara fnitter och skratt till svar. De ser på varandra och ler i samförstånd. Och jag fattar som vanligt ingenting, ingenting. Men vad gör det? Det är bara min begränsning.
4 kommentarer:
så sant, så vackert, så brutalt.
Ja. Vi har mycket kvar att lära, eller hur?
Detta inlägg gav mig rysningar av ... jag vet inte vad... det berörde. Fortsätt skriva, vi behöver det! Tack!!!
Tack, Christina! Jo, jag tror att vi alla med jämna mellanrum behöver påminnas om skörheten i det vi vanligtvis tar för givet - som gemenskap och tillhörighet bl a. :-)
Skicka en kommentar