På gott och ont provocerad av personer som skriver om drömmar och av att själv nyligen flyktigt kännt smaken av de samma, sitter jag nu här och försöker klura ut hur personlig jag vågar vara utan att bli FÖR personlig. Ämnet är känsligt, nämligen.Spelningen i torsdags blev bra om än något fragmentarisk och mycket improviserad. Under stämning av gitarren just innan öppningen av vårt bidrag till Konstens Natt (som omfattar mycket, mycket mer än musik) sitter jag och spelar en egen låt som kom till under vårvintern. Framträda med den har jag verkligen inte tänkt göra, tills en spelsugen bleckblåsare som sällat sig till skaran meddelar att han gillar låten och gärna vill improvisera till den om han får. Av märkliga anledningar, försynens skickelse, alltings baklängesskap eller krafter jag inte förstår blir numret ett av de mest uppskattade under hela kvällen! Detta trots att sångerskan som varken är eller varit någon höjdare till gitarrist sitter med gråten lurande i halsgropen och händerna mer än lovligt darrande över strängarna. Bleckblåsarens talang behöver däremot inte ifrågasättas.
Jo, jag ville bli musiker en gång. En del av mig vill det fortfarande. Och när det gäller drömmar har jag mer än en gång ångrat att jag förverkligat andras drömmar i större utsträckning än mina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar