Som den sommaren när [gungan] i den stora björken förvandlades till karusell. Runt, runt, runt. Nej, inte mera nu, repet kan gå av. Lite till. Bara lite till. Lite, lite till.
Ett. Två. Tre. Nu!
Efteråt ligger jag på gräsmattan. Kattens morrhår kittlar mig på näsan. Lever du? Allt snurrar. Inte spy. Kan man få hjärnskakning av att snurra? Kan man bli sjösjuk på land?
Solen skiner. Sjön blänker blå. Mormor steker plättar. Jag vill inte ha.
On the edge.
----------------------------------------------------------------------------------
I know I fly too high at times. I try to stay connected to the ground but fail to notice when I lift. The wind takes hold, my stomach is bubbling with laughter and just seconds before the wire is about to collapse the dizziness arrives. The perspective is frightening. I feel good. I feel bad. All at the same time. On the edge.
Like that summer when the [swing] in the old, big birchtree turned into a merry-go-round. Around, around, around. No. Not more now, the rope might burst. Just a little. Just a little bit more. A little tiny bit more.
One. Two. Three. Now!
Afterwards I'm lying flat on the lawn. The cat's whiskers are tickeling my nose. Are You alive? Everything spins. Don't puke now. Can You get a concussion of the brain from spinning? Can You you become seasick on land?
The sun is shining. The lake is sparkling with blue. Granny's making pancakes, but I don't want any.
On the edge.
4 kommentarer:
Jag trodde nästan att jag skulle dö. :-)
----------------------------
I almost thought I would die. :-)
Som när jag "simmade" i forssen med Maria Söderman, Trodde inte jag skulle överleva men gan inte upp... Skönt minne.. :)
Minns förresten inte om hon hette så... Esse-minnen är lätta att förtränga :/ Och jag menade GAV inte upp, tydligen... :)
*ler* Av olika anledningar tror jag de allra flesta av oss har barndomsminnen vi helst vill förtränga. Jonas Gardell har någon gång sagt att "barndomen är den strängaste av alla domar" och visst ligger det en hel del sanning i det uttrycket.
Däremot har jag ofta funderat om det simmas lika mycket i Esse å nuförtiden? Vår generation låg ju i plurret jämt, känns det som! Om det nu inte är minnet som sviker mig, förstås? - barndomsminnet! ;-)
Skicka en kommentar