Svårt att tro men det är verkligen jag som sitter i gungan. Bredvid står en av de människor som format mig och min person allra mest, och av outgrundliga anledningar fortsätter att göra det trots att det är många, många år sedan hon gick bort - av ålder och saknad efter syskon som gått före.
Irene hette hon, och namnet betyder "fred", men jag kallade henne Nene och det märkliga med henne var att hon ALLTID hade tid för mig. Hon var min morfars ogifta syster och när hennes egen far dog var det som om hon flyttade all den omsorg hon haft om honom till mig, och mitt lilla yrväder till person. Eller åtminstone kändes det så.
Irene hade kornblå ögon och som liten tyckte jag de såg ut som blåklintar. Att ha hennes ögon i nacken var aldrig förknippat med något obehag, för jag var alltid fullkomligt övertygad och förvissad om att i det ögonblick jag vände mig om skulle hon leende nicka åt mig bara för att visa att hon fortfarande fanns där, och fortfarande hade TID för mig. Utan att tränga sig på och utan att lägga sig i.
Jag skulle vilja betyda samma sak för någon, någongång, någon dag, på något sätt, men jag vet inte om det ligger i min natur. Detta fullständiga accepterande som faktiskt aldrig tog slut, nej, inte ens vid graven. Finns det sådana människor numera?
Du förstår säkert varför jag ville berätta för dig om henne.
-------------------------------------------------------------
Tidigare inlägg på samma tema:
[Blommornas riktiga namn]
[Väl hemma]
[Freja]
9 kommentarer:
Mitt i allt allvar börjar jag fundera på att det faktiskt finns en film....en film som heter "Me, Myself & Irene". Visserligen en komedi, fast den är nog ganska allvarlig på sitt sätt den också.
Intressant koppling...! :-)
Det förstår jag. TACK för mail!
Vilken fin kärleksförklaring!
Hoppas att jag också kan leva så att jag när jag är borta har betytt så mycket för åtminstone en människa. Där är väl essensen, själva meningen med livet.
Kat
Tack själv! :-) Och du fick mycket att bita i på en och samma gång - både eget och andras...
Katarina
Ja, jag tror att det är så. Ibland tycker jag att jag själv tappat bort så mycket av det "självklara varandet" att det gör mig riktigt sorgsen!
Jag har tidigare skrivit om samma dam på min blogg: kompletterar inlägget om Irene med länkar för den som vill läsa mer.
Läste även de tidigare inläggen och tänker vilken rikedom det är att ha känt en sådan människa. *kram*
Kat
Ja, absolut. :-) Tyvärr fattar man oftast vidden och bredden och djupet och hela betydelsen av omsorgen först långt efteråt.
Tack Du!
Härligt att få läsa om din"Ester"!
Vad vi får vara lyckliga som fått lära oss känna sådana personer som brytt sig om oss, då vi var små.
Hoppas att jag kan ge "nån" ett litet minne som påminner "lite ditåt".Ha det gott!
Hej!
Ja, min Ester hette Irene och dylika bekanskaper ska man aldrig underskatta! :-) Tack för givande läsning på din blogg - hoppas det är ok att jag länkar?
http://www.bloggen.fi/gretaj
Skicka en kommentar