1975 och på andra sidan sjön lyser taknocken vit över äppelträdet och syrenen. Lupinhavet böjer sig för sommarvinden, husmor ler som hon alltid gör - fastän gästerna kom oanmälda - och medan husfar G utfodrar fåren skrattar han och hävdar att flickebarnets lysande blå lanternor är det som ska garantera bygdens framtid och att det lilla samhället inte avfolkas. Hon är den yngsta. Och kanske den sista. Flickebarnet själv bryr sig mer om att springa runt och jaga lammen.Mina ögon måste ha haft en annan färg då. Kanske himlens och vattnets. Då, innan dimmorna och ansvaret vällde in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar