Broder D och jag äter lunch. Vi är samma skrot och korn, D och jag. Nästan från samma by. Nästan lika dystra. Nästan lika tungsinnta. Nästan lika desillusionerade och även när vi tillåter oss flyga nuddar fötterna vid markytan. När vi skrattar, skrattar vi åt eländet. Mycket annat att skratta åt finns inte, resonerar vi.
Någon gång funderar vi över livet. Tillvaron får inte bli för ljus. Att se ljuset kan innebära slutet. Slutet av tunneln.
En annan gång funderar vi över döden. Vad är det som säger att det är bättre på andra sidan? Och vad är det då för skillnad var man har det eländigt?
Man ska inte tänka för stora tankar om sig själv, men det gäller att hålla ut. Tugga aluminiumfolie och se van ut. Däremellan skrubba sig ordentligt. Med stålborsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar