Venezia

Den här damen känner några av er säkert igen, hon har tidigare figurerat i en annan blogg, men gör sitt första framträdande just här, just ikväll. Jag vet inte vad hon egentligen heter, och inte ens var hon har sitt ursprung men hon är åtminstone ingen trädgårdstomte för då skulle hon inte få vistas på mitt arbetsbord. Det gör hon nu. Antagligen är scenariot bibliskt, men ibland får jag en känsla av att kvinnorna i de bibliska berättelserna inte gjorde annat än gick runt och bar på vattenkrukor dagarna i ända, och därför kan det vara lite svårt att skilja den ena från den andra. På sockeln står det förresten Venezia, så i fortsättningen får hon heta så.

Venezia stod en gång i tiden på min mormors spegelbord bara någon meter ifrån sängen där jag i nödfall - med det menar jag alltså för sjuk för dagis eller dylikt - övernattade. Därefter hamnade hon av slumpen eller helt avsiktligt i mina föräldrars förrådsrum. Måhända var det där hon sedan tappade huvudet, eller också hade hon tappat det redan i ett tidigare skede. Innan det hann hon dock med sin blotta närvaro trösta mig när påssjukan slog till och mitt eget huvud svällde upp till en gigantisk päronformad skapelse. Likaså har hon med mild förmaning påmint mig om att inte ens hundratals myggbett är värda att klias sönder, att feber och halsont sällan innebär att man behöver frukta hämtarens ankomst, och att vattkoppor trots allt inte är forever. Venezia skrattade åt mig bara en endaste gång - jo, jag är säker! - och det var när pappa kom för att berätta att jag fått en lillebror och jag för min själ inte kunde tro att det var sant. Jag menar, varifrån skulle han ha kommit helt plötsligt?

Venezia är alltså mitt skyddshelgon. Hon står där med huvudet liggande vid sina egna fötter, rak i ryggen och med bibehållen grace, som en daglig påminnelse om att det kanske inte är så farligt trots allt att tappa huvudet då och då. Jag vill ha hennes så.

Och förresten - så att ni slipper undra - är tingesten i hennes famn en duva. La paloma. Le pigeon. A dove. Den är lite vingklippt och så har den tappat ansiktet. Naturligtvis. Men det gör ingenting. För hur skulle det kunna vara på något annat sätt...?