(*Personen på bilden har inget samband med texten)Hon är jävligt förbannad på tjänstefolket nu. De har tagit sig befogenheter utöver det tillåtna och hon tänker låta dem veta det. Vreden får hennes öron att stryka sig bakåt längs med det späda huvudet och svansen visar neråt. Neråt mot avgrunden.
---
Här har hon gått omkring alla dessa år och trott att anställningsförhållandena varit klara som korvspad, och så gör hjonen myteri. Förvisso har hon inte orkat göra sig till inför främmat såsom normalt förväntas av husets sanna värdinna, men kullen ungar hon fött under hösten var större än normalt och inte en enda fick hon behålla. Hon tänker på det nu, där hon ligger och trycker mot värmeelementet under blombrädan i vardagsrummet. Dessutom var hon blyg redan som unge och inte blev det bättre sedan hon tillbringat nästan en vecka inlåst i grannens garage innan pigan hittade henne, halvt ihjälsvulten och med begynnande grått i pälsen. Har det funnits förståelse för hennes ibland sviktande humör efter de prövningar livet utsatt henne för? Att hon inte alltid haft lust att umgås på andras villkor? Nej då.
---
Hon blev misstänksam redan i det skede butlern började tina de frysta abborarna i microvågsugnen, men vande sig så småningom. Nej, hon kände inget ovanligt och upphörde därför efter ett tag att misstänka förgiftningsförsök. Hon hade ju redan i alla år haft överseende med tjänstefolkets fjantiga tradition att slå in en korvbit i presentpapper till jul och förtjust se på medan hon mödosamt öppnade paketet. Nej, julpyssel var aldrig någon favoritsysselsättning, men i hennes personalpolitik hade ingått att inte i onödan stöta sig med de anställda och därför hade hon gått dem till mötes. Om de bara kunnat låta bli att göra sig till och föreställa sina röster i patetiska försök att härma hennes språkbruk hade det ändå varit uthärdligt, men nej...
---Nu ligger den skrikande främlingen där på hennes, HENNES!, plats på extrabädden i gästrummet, och i morse hade butlern mage att köra bort henne från HENNES plats, den plats hon alltid haft. Främlingen är inte mycket större än henne själv, påminner oroväckande mycket om ett människobarn, och redan har han lindat hennes, HENNES!, tjänstehjon runt sitt knubbiga lillfinger. Han behöver inte ens spinna eller inställsamt stryka sig uppefter deras vader, han bara ligger där och viftar lite halvspastiskt med sina armar och ben, gurglar på något språk hon inte förstår, och ändå har han genast vunnit deras gunst! Och mjölken, den serveras han direkt ur en ergonomiskt riktig flaskfunktion. Själv får hon dricka från en skål på köksgolvet! HON! Husets härskarinna!
---Hon blir så förbannad när hon tänker på det att hon går ut på gården. När hon står där och fryser bestämmer hon sig med ens. Nu är det dags. Innan det är för sent. Vem vet vad som kommer att hända om hon stannar kvar.
Det är februari och minus 25 grader svinkallt.
Det är kvällen då hon flyttar ut ur sitt hus och bort från sitt hem.
----------------------------------------------------------------------------
*När vår son var liten baby fick vi vattenläckage i vår lägenhet i Vasa, varför vi bodde en månad hos föräldraskapet på landsbygden medan reparationer och sanering pågick. Vår vistelse ogillades storligen av mor och fars Katto som helt sonika flyttade ut. Tre gånger besökte hon dem, varje gång med ett års mellanrum, men flyttade aldrig tillbaka. Ingen av oss vet vart hon emigrerade.
* Stort tack till Liffi, som ställde upp som modell/statist (se ovan.) Foto: Ann-Sofi
10 kommentarer:
MMM bra story från livet men vad är det i glaset och har Liffi varit där ?
Hun kännche trefä en kär ö flytä ihup me hunöm?
Liffi och hans tre "bröder" bor tillsammans med en stilig, långbent blondin (människa) och det är kanske därför de blivit som vilka frass... ursäkta, karlar som helst! Det är väl inget fel i att ta sig en brandy så här när vinterkylan sätter in? ;-)
Sista gången vi såg Katto, fick min bror hålla henne i famnen en stund och lade då märke till att hon hade halsband med bjällra på sig. Tyligen hade någon familj adopterat henne, och hon dem. Ellerrh känsche värrh det den stuuräh, stuuräh cherlecken hun dräbbädes ääv? ;-)
Helt underbar historia! Jag älskar katter, har en mkt egensinnig svart katto. de är just sådär - katterna ;)
Jag tror det är därför jag älskar dem. You can´t own them - they own you ;)
Tack!
Ja, katter är ett besynnerligt släkte och verkligt egensinniga. En av våra tidigare katter föredrog en lite lustig diet bestående av jordgubbsrulltårta från ett lokalt, specifikt bageri (inget annat dög!) och gurkskal. Den blev inte särskilt gammal den katten... av förklarliga skäl...
Som kontinuerlig kattägare (hmm, fel ord direkt - man äger således inte en katt) ler jag igenkännande.
ja, att människosläktet kan!och täcks! samma sak hände oss, resolut tog vi också vårt pick och pack och ställde oss hemma hos en mycket bättre piga som för det mesta är sköter sig rätt väl. Dessutom fick vi se världen lite på köpet, en sväng tillbringade vi faktiskt vår tid i ett residence i helsingfors. vissa anmärkningar finns ibland att göra angående toalettstädning, men i övrigt är vi nöjda med anställningsförhållandet.
Katarina
Nej, hundägare kan man vara, men aldrig kattägare. Vi får idka lite begreppsutveckling kring det här "att leva med katt" tror jag... :-)
Pontus och Hjalmar
Så roligt att höra om hur omständigheterna ändå utvecklats till er fördel, och jag känner ju ert tjänstehjon och vet att hon gör sitt allra bästa! Ett litet tips bara i största ödmjukhet: Ifall ni slutar gnaga ner hushållets krydd- och krukväxter kunde ni kanske själva bidra till en förbättring av de sanitära angelägenheterna... ;-)
Åh. Jag och min sambo är också tjänstefolk åt en liknande, väldigt bestämd och principfast dam. Nu har vi i.o.f.s. inga barn, men om vi någonsin skulle få några så är det just så där jag är rädd att det kommer att gå... Jag kan inte föreställa mej hur hon skulle klara av en chock.
Hej Maria!
Ja, det är intressant det där med hur...FÖROLÄMPAD en katt kan bli av att man inte i allt beaktar dess önskemål och existens. En bekant till mig berättade om hur hon av misstag trampat sin katt på tassen varpå den ylande sprang iväg, bara för att en halvtimme senare plötsligt dyka upp från ingenstans men med tydlig avsikt att hämnas - genom ett ordentligt bett i den fot som ursprungligen förorsakat smärtan...
Skicka en kommentar