Nej, själv är jag ingen lady. Långt ifrån. Men sjön existerar i allra högsta grad och är en vacker liten, nästan hjärtformad, blå pärla belägen i Pedersöre kommun. I Esse, närmare bestämt.För mig är den viktig av den anledningen att jag tillbringat halva min uppväxt kring dess stränder. Det är också den plats som "alltid funnits" där för mig, trots att boningsort och - som ni ju vet - livsåskådning genom åren förändrats. Rötterna finns där, i fler bemärkelser än en.
Jag vet inte om det är så, men jag inbillar mig åtminstone att närheten till vatten åstadkommer saker med folk. Jag vet också att det är i anslutning till just den här sjön jag upplevt mina ljusaste stunder, vackraste minnen men också mörkaste timmar och djupaste besvikelser. Den har bjudit på fler mysterier och sammanträffanden än jag mäktar beskriva och förklara, och den är - även om skådad genom tårar, eller åskregn som aldrig vill sluta när de väl börjat cirkulera kring sjön - den vackraste platsen på jorden.
The real ladies of the lake är däremot de kvinnor som levde där och stretade åren igenom. Årstiderna igenom. Min egen mamma, mormor, morfars syster, mormors svägerska, kvinnorna på andra sidan sjön m fl. Det behöver ni veta. Att jag själv fått finnas med i bilden är bara nåd.
Äras de som äras bör.
6 kommentarer:
Nu kan jag terrorisera dig då, nu när jag KAN kommentera :) Jeee *very happy :D* Håller med dig om vatten och påverkan. Själv uppväxt med vatten runt om, i skärigååln. Känns ibland som att d en blandning av sött o salt (som i Berghagens Stockholm)d som rinner i ådrorna. Det finns inga ord för vad som händer inuti mig när jag står vid randen av ett hav, och det har hittills inte spelat stor roll vilket hav...
Kunde förresten inte kommentera då när du presenterade din where grace is, men den berörde mig så djupt. Jag känner att du är en människa, fast jag inte känner dig. Vi behöver mera riktiga människor, med äkta, verkligt, sårbart djup. Tycker om dig, vad konstigt att skriva sådant här när jag inte känner dig, men ändå...gör jag... Förstår du alls mitt svammel?
Jodå! Förstår dig och tycker inte att du svamlar, dessutom blir jag både glad och rörd över dina ord - jag vill gärna vara just människa och så äkta jag kan bli. Det har jag förstått att även du eftersträvar, Kat! *ler*
Kan bara instämma i vad "Kat" säger och är du inte en värdig arvtagare till dina kvinnliga släktingar ?
Vatten påverkar helt klart människan. Inte så konstigt med tanke på hur mycket vatten vi själva består av ;-). Mitt vatten, eller hav, är utanför vår sommarstuga i Österbotten. Dit dras jag när jag vill tänka, gråta, slicka mina sår, njuta och glädjas. Att på kvällen sitta på verandan och länge, stillsamt och tyst titta på när solen går ner är otroligt. Jag återupprepar igen och igen. Riktigt mysigt att sitta där tillsammans med sin älskade.
PS. Jag kan inte lyssna på filen!! Jag får försöka på jobbet om det fungerar på den datorn... Blää.
Jo, mest av allt vill jag vara mänsklig - människa :)
Tack Lasse, och jo, jag skulle åtminstone VILJA vara en värdig arvtagerska till mina kvinnliga släktingar! *ler*
Happiness - du har helt rätt och de flesta av oss påverkas ju dessutom klart förnimbart av månens dragningskraft och tidvattnets rörelser. Ifall du lämnar mig din e-postadress kan jag försöka maila dig filen från radiointervjun, när jag själv fått den dvs! :-)
Kat - MEDmänniska är du åtminstone redan! I ordets verkliga bemärkelse! :-)
Skicka en kommentar