En dag

Drabbad av vemod sitter jag och drar mig till minnes svunna tider. Flickebarnet var av överanalyserande natur redan som fyraåring, till morföräldrarnas förtjusning och förskräckelse. Jag satt ofta där på trappan och funderade.

I blickfånget fanns på den tiden en gammal torkria (spannmålsmagasin) och bakom den stod granarna tätare och högre än någon annanstans i hela världen. Jag visste att det växte smultron till höger om rian, men damerna som ägde marken var märkliga kvinnor och jag misstänkte starkt att de förtrollat både rian och marken intill. Så måste det vara. Annars hade mormor aldrig sagt att jag inte fick gå dit på egen hand, och själv hade jag hört hur det knakade och susade i det gamla trävirket så fort jag ens tänkte på att närma mig området. Speciellt när det blåste suckades och västes det varnande åt alla som passerade. Inte för att speciellt många gjorde det. Men när någon gjorde det satt jag beredd.

En dag skulle något hända. Jag var nästan säker på det. En dag.