Svunnen skönhet

"Vi hade det bra ställt på bomullsplantagen och tobaksodlingarna, där fanns allt vi behövde... med undantag av kvinnfolk! Det fanns alldeles för få kvinnor där!".

Så säger Emmas man om tiden innan återvändandet, Emma, barnen och sjön.

Men han är inte riktigt konsekvent, den gode herrn. En annan gång berättar han nämligen om hur det var den kvällen han på danspaviljongen lyckats träffa en very beautiful lady, over there. Vackert leende, vackert hår, kurvorna på rätt plats... nåja, ni som har läggningen får föreställa er resten.

Lyckosam var han som fick henne med sig hem till the lodge.

Kvällen är sen och förhoppningen stor. Damen ifråga klär av sig skorna, kjolarna, underkjolarna, strumporna, blusarna, bysten, peruken...nej, vänta nu... vad händer...tänderna...?

Sist står där en inte längre lika beautiful lady. Faktum är att det är svårt att avgöra om det ens är en lady. Svunnen skönhet. Ja, minsann!

Och herrn, då? Ja, han är säkert också försvunnen. Frågan är väl om han någonsin ens varit där, eller bara lånat storyn... både en och annan gång.

But who's to tell? Now, really? They're all gone.

I do not deserve it

Har ni kanske märkt min fascination över blomster? Jaså, det har ni. Och tror följaktligen att ni har med en trädgårdsfantast att göra? Jaså, det gör ni inte. Då känner åtminstone några av er mig. På riktigt.

Jag är urkass på trädgårdsskötsel och tycker därför allra bäst om vilda blommor. Där finns nämligen inget behov av rabattrensning. Allt som har att göra med växtförhållanden, gödsling, ympning etc är termer som jag visserligen hört, men aldrig begripit. Nåja, brytt mig om att begripa. När det gäller nyttoväxter som potatatis, morötter, lök och dylikt, har uppväxten försett mig med visst bondförnuft.

Ifjol våras, however, fick jag några trädgårdsrosor av min long term friend med de gröna fingrarna, och eftersom jag älskar personen ifråga var jag ju helt enkelt tvungen att stoppa ner åbäkena någonstans. Märk min förvåning när t o m en blind höna hittar litet frö! Något måste jag ha gjort rätt!

Nu prunkar rubbet i himmelsk fägring och doftar som ett helt parfymeri.

And I do not deserve it. Not at all.

Att kommentera inlägg

Flera av er har påpekat att det är krångligt att kommentera inlägg på blogspot.com och jag är benägen att hålla med, men DET ÄR INTE SVÅRT NÄR MAN VÄL LÄRT SIG! :-) Tänkte i alla fall ta tillfället iakt att förklara HUR man gör ifall man inte själv har en blogger-blogg eller google-konto.

Under varje inlägg finns en liten text "kommentarer", klicka på den så dyker formuläret upp i ett skilt fönster. Skriv din kommentar. För att undvika automatiserade spam finns en ruta där det står ordverifiering och det betyder bara att du behöver skriva in (upprepa) samma krumeluriga bokstäver som står ovanför den. Välj sedan användaridentitet "namn/URL" eller "anonym". Sist klickar du på "publicera kommentar". Normala, finurliga, glada, arga, ledsna, nyfikna eller förbannade kommentarer är alla lika välkomna!

Lycka till!

35 år och en dag

Emma var min morfars mor. Hon dog i barnsäng, tärd av spanska sjukan, redan vid en ålder av 35 år och en dag. Februaribarn som jag själv, och lika blek om nosen. Nåja, vad vet väl jag om det?

Gifte sig gjorde hon med traktens stora äventyrare och levnadskonstnär. Man får beundra hennes mod, anno 1907. "Hon var en bra fru" berättar maken ännu femtio år efter hennes död "hon följde mig dit jag gick".

När jag själv är 35 år och en dag ger mig tillfälligheten barndomen tillbaka. Där börjar min vandring med de förfäder jag vänt ryggen under många år. Det är inte utan smärta jag ångrar min nonchalans. Så mycket jag velat veta. Så mycket att förstå. Varför frågade jag aldrig, medan tid var? Jag var så slö till att lyssna. Ville bara bort.

Men Emma. Jag kände din son. Var han lika frusen redan som liten?

Och jag kände din dotter, Emma. Jag kände henne väl.

Till Ivar

... ett litet minifyrverkeri! Vi är många som tycker om dig!

Ursula Pärsus

Mina damer och herrar! Får jag lov att presentera Ursula? Ursula Pärsus från Michigan. Ursula times two. Nej, hon hette inte Ursula när hon genom ett paket från amerika hamnade i min då treåriga mors händer, och i flera år kallades hon kort och gott "svärto-å-vito". När dockan emellertid skulle påbörja sin skolgång, såsom varje anständig docka bör, gick det naturligtvis inte för sig att heta "svärto-å-vito" och inte heller lät Lisa, Sonja, Britta eller Maja som lämpliga alternativ. Istället blev det Ursula. Ursula Pärsus.

Men Ursula var aldrig någon speciellt duktig elev. Inte lika duktig som Påmppi, Nalle eller Meka.... eller någon av de andra dockorna heller, för den delen. Hon hade nämligen alltid samma, mycket svårkorrigerade problem, och det var att sitta upprätt i pulpeten. Historien förtäljer inte om hon dessutom led av personlighetsklyvning, men jag gissar att hon emellanåt kanske kände sig lite upp-och-ner. Lite up-side-down, så där.

Cousin Eric som härom dagen presenterades för Ursula, tyckte att hon verkade ha varit med om ett och annat. "But at least she's politically correct! They should probably make more of those dolls nowadays..."

Och för er som ännu inte fattat pointen - men det har ni säkert! - är Ursula inte den som vänder kappan för vinden. Det har hon inte gjort på sextio år. Men på kjolen vänder hon ibland. Just to show her true colours. Svart i den ena ändan och vit i den andra.

Tvätt ur bååtn!

Mor har två problem, och på ett för henne typiskt vis associerar hon dem till varandra. Det första handlar om ett fotbollsproffs hon tycker beter sig osportsligt: "Nåmen, skåda så pöllo! Int får ha jo dzära så tee! Atee sko noo bihööv tuktas liiti ha! Papp, hadd dö tvätta ur bååtn naa än? Ijee har dö ein såm sko pass ti tvätt ur bååtn vår!"

Och det andra problemet, undrar du?

Stsitoa bååt.

Innan dimmorna

1975 och på andra sidan sjön lyser taknocken vit över äppelträdet och syrenen. Lupinhavet böjer sig för sommarvinden, husmor ler som hon alltid gör - fastän gästerna kom oanmälda - och medan husfar G utfodrar fåren skrattar han och hävdar att flickebarnets lysande blå lanternor är det som ska garantera bygdens framtid och att det lilla samhället inte avfolkas. Hon är den yngsta. Och kanske den sista. Flickebarnet själv bryr sig mer om att springa runt och jaga lammen.

Mina ögon måste ha haft en annan färg då. Kanske himlens och vattnets. Då, innan dimmorna och ansvaret vällde in.

Näckens vintergata

Nere vid bäcken fanns tidigare en liten skogsglänta och vid randen av den lutade sig träden längtansfullt ut mot vattnet. Skuggorna bildade ett vilsamt dunkel och endast några få modiga solstrålar letade sig ända ner till marken. Men där mellan fjolårskottar och slingrande rötter gnistrade tusentals små stjärnor speglande sig i solstänk och jag tänkte att näcken har sin egen vintergata och jag var sju år gammal, myggbiten på allvar, och kände precis - blir det vackrare än så här kommer hjärtat att brista.

Messomaslimonad

I kylskåpet står några 2 liters plastflaskor med brunsvart sörja. Är man oförsiktig böjer sig flaskorna på mitten när man häller. Sörjan smakar lite lätt av tyskt diskvatten. En annan nackdel är att den kostar just och just så mycket att man ändå inte vill hälla ut den i vasken, när man tröttnat efter halva glaset.

Någon annan medelålders nostalgiker än jag som saknar riktig messomaslimonad? Jo, jag har hört det från flera håll och gissar därför att det inte var helt ovanligt: korgen med 0,33 liters lemonadflaskor. Glasflaskor, märk väl. Den som föräldrarna, och kanske mor- och farföräldrarna, köpte till midsommar. Blandade sorter skulle det vara. Grönlemonad, rödlemonad, Jaffa, citronsoda... och så Rally förstås!

Till mormors hembakta bullagrisar.

Men man fick inte dricka den i bilen, fastän vi nästan varje barndomsmidsommar körde samma rutt längs nejden - vacker årstid, vacker årstid. Rallyn. För fläckarna, förstås. Men allra mest för att framtänderna med all säkerhet skulle stritta åt fanders ifall pappa hastigt tvingades bromsa in.

Kanske bra med plastflaskor som böjer sig på mitten ändå?

Fast barnet i mig protesterar. Vilt.

Dito

du är kanske elva
hon är kanske tolv
du cyklar i 120
för att se hennes jojo
den åker upp
åker ner
den är gul
den är röd
och du skrattar och visar
du har glaskulor
i fickan
säkert fler än tusen
du leker en kärlek
som om du är van
och du får hennes jojo
ger den aldrig tillbaka
försvinner på cykeln
utan ett hej
när navelsträngen
spänns

Storfiskaren

Storfiskaren har varit nere vid ån och haft en lyckosam dag. Det är inte alltid storleken det hänger på, och medan pappas vana hand ur pyttesmå abborrar trollar fram ännu pyttemindre filéer, står storfiskarn och funderar över hur många euron farfar kunde tänkas betala för kalaset. Är det inte så, att mindre fiskar smakar mer? Dessutom är fångsten färsk. Borde vara värd en Kalle Anka-tidning. Åtminstone. Den senaste. Den som kommer med en vattensprutande kamera.

Trevlig midsommar

Okej, okej, okej, okej, okej...
Trevlig midsommar på er då!
Ja.
Du också.

Rodriguez och mödan

Jag har en ny gitarr. Tänkte bara nämna det. By the way. Handgjord och välklingande. En fröjd också för ögat. Rodriguez heter den. Rodriguez ifrån Jeppis, ursprungligen from Spain.

Det är bara det att händerna inte lyder. Fingrarna vill inte. Armarna liksom domnar bort och slemklumpen mellan öronen har glömt allt den en gång lärt sig.

Saknar min gamla. Nej, inte slemklump - gitarr! Den kände mina brister och kamouflerade dem väl.

Lilla blåöga

Du gömmer dig väl men jag fann dig ändå. Lilla blåöga, visst är det ditt namn? Blåöga. För himlar som brustit och tårar som bränt. För solar som slocknat och lycka som vänt. För vatten som flödar. Som om ingenting hänt. Som om ingenting hänt. Som om ingenting hänt.

Som om ingenting hänt.

Flyger

Nej. Jag vet inte vad det är. Den bara flög förbi...

Landsväg

än en gång
landar landsvägen
vid mina fötter
---
i natt
som så många nätter förr
letar sig fram
under småtimmarna
till min bädd
---
viskar
det är tid
---
men jag
har ömma knän
jag
har blånad vrist
och taggtråd
kring min hals
---
och landsvägen
slutar
i oändlighet
om någonsin
om någonstans

Ynnest

Jag tycker om föremål med en egen själ. I den mån föremål alls har en själ. Därom tvista de lärde. Men de får tvista i fred vad mig anbelangar.
Den här dynan är sydd och stoppad av min morfars syster för mer än femtio år sedan. Ja, exakt. Damen med Freja.
Är den inte vacker? En ynnest att få luta kinden mot? Ja, jag tänkte väl det.

Postscriptum 2

Söndag 17 juni 01:05

På begäran...

... en ramsa från min tidigare blogg

BARA I SMYG

Vi andra pratade om gud

om väckelse och liv

vi andra sprang på möten

vi ville rädda världen

vi andra läste böner

Halleluja Amen!

och du

du rökte din pipa

men bara i smyg

---

De andra sprang på krogen

tillbad djävulen och söp

de andra blev på smällen

skulle renas eller döden dö

de andra borde frälsas

Halleluja Amen!

och du

du rökte din pipa

men bara i smyg

---

Och guden satt i himlen

häggen stod i blom

skapelsens under

såg vi från din roddbåt

och pneuma och sarx

Halleluja Amen!

och du

du rökte din pipa

men bara i smyg

Visste du att...

... August Strindberg kallade sin hustru Frida Nyckelpiga? Och Gullhöna. Numera lär hon ska ägna sig åt politik. Nyckelpigan alltså. Ja, gu'bevars!

Fru H på Mallorca

Och medan vi dricker kaffe och äter rabarberpaj börjar gammelmormor A berätta. Den lilla byn hade äntligen fått telefonledningar när fru H från andra sidan sjön gjorde sig ärende. H var inte särskilt berest men hade desto livligare fantasi och just idag ville hon rekommendera sin väninna en liten tripp till Mallorca. "Där kan man äta orm!" hävdade hon bestämt. Mormor A som just kommit hem från blåbärsskogen och dessutom nyligen besökt det Heliga Landet lät sig inte imponeras. "Orm har vi drällandes överallt här i egna skogar, inte behöver jag resa någonstans för att äta orm". "Men det är inga vanliga ormar" nästan skrek en enträgen H, "de har huvuden stora som mjölkämbar! Det har jag sett med egna ögon!".

Även jag minns fru H. Att besöka det hem där hon bodde med sina närmaste var som att stiga in i en äventyrsbok. Historierna var många, skratten slingrade sig jämt längs med takbjälkarna och när H tvättade mattor nere vid sjön sjöng hon så att hennes stämma ekade över hela bygden.

Men ibland hände det sig att fru H:s bror A varnande bankade sin käpp mot golvplankorna och tittade på henne med allvarsam min. Efter det vände han blicken ut genom köksfönstret.

Då visste vi att hon ljög.

Chimär

"En nyckel", tänker du. Men det är det inte. Och dessutom saknas dörren.

Freja

Andäktigheten var total när du bar fram Freja ur vindskammarens förråd. Tillbehören bestod av den enda nål som ryckigt och rasslande travade fram i den takt jag med min ena lilla hand mäktade hålla igång maskineriet. Den andra handen styrde tygets rörelse under sömmen och jag kan med fog påstå att tungan då om någonsin låg rätt i mun.

Du nickade gillande mot din brors första barnbarn, och knappast visste du väl då att du i dessa heliga ögonblick lade grundstenen till det som blev min upptäckariver och skaparlust. Jag måste vara en viktig person, tänkte jag, som får dela ditt verktyg. Använda din Freja.

Jag har egna verktyg idag. Freja pryder en hedersplats i vardagsrummet. Jag blev aldrig någon sömmerska.

Det är inte Frejas fel.

Monografi

Eka, lördag 9 juni 2007

SÅ RÄDD

SÅ rädd
att du nästan
borrar hål
i golvet
där du står

att vilja
det du inte vill
att inte vilja
det du vill

och ytterligheterna
en smärta
SÅ stor
att döden anas
i ögonvrån
inälvor stramas åt
blodkroppar klyvs

SÅ rädd
nästan arg
så arg
du blir
nästan rädd



(se även Christians blogg/kommentarer http://bloggen.fi/christianirjala )

Liquid grace

Lördag 9 juni 2007

Oratorium

Blodlönn onsdag 13 juni 2007

Tidigt

morgnarna är värst

av någon anledning

är morgnarna värst

när allt är som vackrast

lider själen som mest

för att allt är så vackert

och

ändå lider själen

Below

Lördag 9 juni 2007

Såsom i himmelen

Det gamla spelverket drar efter andan när nioåringen sätter sig ner. Bälgar och pedaler som styvnat av vila får sig en omgång som heter duga. Dammet yr. Inte för att mormor städar dåligt, nej, vi menar dammet från alla år i vindsutrymmet. Dåtidspartiklarna som inte ens konservatorn rådde på.

Nioåringen närmar sig den åldrande orgeln med självklarhet. Han har inget att bevisa. Han vet inte hur man gör. Bara var man trycker. Bara var man trampar.

Men den gamla vet. Den har ljudit förr. Psalmer och visor och vemod och skratt. Och såsom i himmelen strömmar plötsligt harmonier fram. Ackord så vackra att också en mor drar efter andan.

"Men mamma! Inte visste jag att jag kunde spela..."

Manegen

Ditt namn var typiskt mellaneuropieskt men du kallades något som fick mig att tänka på plastsandaler och det är så här jag minns dig. Alltid på väg någon annanstans. Nya meningar. Nya mål. Du skämtade tills vi alla tröttnade och vore det inte för att du själv en kväll blev för trött för din egen jargong hade jag aldrig märkt att djupet på insidan inte var lika med ytan på utsidan och att den där manbagen du bar omkring på inte alls liknade min mors gamla handväska.

Bara den som en gång haft ideal och visioner blir cynisk, och du ville inte tänka på alla medel som helgar mål och alla restriktioner som lever kvar av egen kraft. På din egen circus grät clownen aldrig i manegen. Inga tårar i strålkastarljus.

Drömmer om hav

Pappa frös så att knäna skakade där han stod i det iskalla försommarvattnet. Det som skulle bli en promenad vid strandkanten, möjligtvis ett sandslott, blev ett saltvatteninferno. Ett kalltvatteninferno.

Den tvååriga sjöjungfrun ville tillbaks till sitt element. Kastade sig envist ner i sanddynen så snart hon på bestämda fadersarmar burits upp från böljan. Rullade sig runt för att sköljas igen. Sprattlande som en mört. Hal som en ål. Skrikande siren. Allt för att återvända till det kalla blå.

Men fem gånger tvåårstrots räcker för en far. Starka armar bär långt. Ända till bilen. Där varken sand eller vatten finns.

Somnar i filten och drömmer om hav.

Aldrig någonsin

jag skriver ingenting om dig
om dig skriver jag ingenting
ingenting tänker jag om dig
jag tänker ingenting om dig
jag saknar ingenting hos dig
ingenting hos mig
saknar dig

när det slår mig
verkligen
slår mig
att jag kanske
aldrig
någonsin

mer

Sticka ut hakan

Mer intressant än så här blev det aldrig under den där seminarieresan till Italien år 2003 e.Kr. Jag skulle just tillkännage arrangörerna mitt stora, stora missnöje, när du M viskande pekade ut denna vy för mina ögon och uppmärksammade mig på mitt eget mindre klädsamma humör. "Det kan gå illa för den som sticker ut hakan här" sa du "är du tillräckligt styvnackad blir du fönsterhake eller dörrknopp".

Audiatur et altera pars

jag ser din aura, doktorn
den är vänlig
den är grön
audiatur et altera pars

men på vägen tillbaka
snubblar jag i trappan
infernalisk!
smärtan!
vedergällningen
i mina blånande knän
själen förkroppsligad?
och en blödande vrist

Utan klack

och som jag har försökt

och som jag har låtsats

och som jag har lidit

till hälften människa

till hälften fisk

inte som i sagan

varken

fötter

eller

fena

hade kanske inte stelnat helt

innan jag ställdes att stå

som jag har försökt

tar på mig mina gamla

svarta

utan klack

Eldflinga

Ett av undren i min magiska trädgård där tingestar växer på trots. Fjäril på spett? Lejonballong? Eldflinga?

Pink

Svårt att sluta fascineras av allt som sticker upp ur den oklippta gräsmattan. Kanske just för att jag inte behärskar det med mindre än en gräsklippare. Vilken kulör. Och jag som inte ens gillar pink. Eller vad det nu heter.

Perfect design

Juvel på maskros 2 juni 2007

En dag

Drabbad av vemod sitter jag och drar mig till minnes svunna tider. Flickebarnet var av överanalyserande natur redan som fyraåring, till morföräldrarnas förtjusning och förskräckelse. Jag satt ofta där på trappan och funderade.

I blickfånget fanns på den tiden en gammal torkria (spannmålsmagasin) och bakom den stod granarna tätare och högre än någon annanstans i hela världen. Jag visste att det växte smultron till höger om rian, men damerna som ägde marken var märkliga kvinnor och jag misstänkte starkt att de förtrollat både rian och marken intill. Så måste det vara. Annars hade mormor aldrig sagt att jag inte fick gå dit på egen hand, och själv hade jag hört hur det knakade och susade i det gamla trävirket så fort jag ens tänkte på att närma mig området. Speciellt när det blåste suckades och västes det varnande åt alla som passerade. Inte för att speciellt många gjorde det. Men när någon gjorde det satt jag beredd.

En dag skulle något hända. Jag var nästan säker på det. En dag.

Eländet

Broder D och jag äter lunch. Vi är samma skrot och korn, D och jag. Nästan från samma by. Nästan lika dystra. Nästan lika tungsinnta. Nästan lika desillusionerade och även när vi tillåter oss flyga nuddar fötterna vid markytan. När vi skrattar, skrattar vi åt eländet. Mycket annat att skratta åt finns inte, resonerar vi.

Någon gång funderar vi över livet. Tillvaron får inte bli för ljus. Att se ljuset kan innebära slutet. Slutet av tunneln.

En annan gång funderar vi över döden. Vad är det som säger att det är bättre på andra sidan? Och vad är det då för skillnad var man har det eländigt?

Man ska inte tänka för stora tankar om sig själv, men det gäller att hålla ut. Tugga aluminiumfolie och se van ut. Däremellan skrubba sig ordentligt. Med stålborsten.

Går sönder