i predikstolen 1995 /in the preacher's pulpit 1995 ----------------------------------------------------------------------------------
Jag är utbildad pastor och hann arbeta i församling ett tag innan jag "föll", för er som inte redan visste det. Kanske är det därför hon nu kommer till mig, även om hon inte känner mig speciellt väl, för att påminna mig om mitt ursprung.
Hon sitter på soffan i mitt arbetsrum och hennes ansikte utstrålar något jag inte klart kan definiera när hon inleder samtalet med att plötsligt säga: "Guds armé behöver alla sina krigare! Du måste välja sida nu, annars kommer Gud att ta sina nådegåvor ifrån dig! Du vet, den Helige Ande kan tröttna på att kalla dig! Han kan tröttna, och då är det försent! Du kommer aldrig att övervinna din rädsla om du inte trotsar den och vänder tillbaka till församlingen".
Jaha. Är det på det viset. Låter inte som den Gud jag en gång kände. Men å andra sidan kanske jag aldrig kände honom speciellt väl.
----------------------------------------------------------------------------------
I am an educated pastor of congregation and used to work in an assembly for a while before I "fell" - as information for the ones of You who didn't know. Perhaps that is why she now comes to see me, even if she does not know me particularly well, to remind me of my origin.
She sits on the sofa in my office with her face radiating something I'm not able to clearly define when she suddenly opens the conversation by saying: "God's army needs all its warriors! You must choose sides now, otherwise God will take his gifts away from you! You know, the Holy Spirit might get tired of calling upon you! He might get tired, and then it's too late! You will never overcome your fears if you do not defy them by turning back to the assembly".
Well now. Is that really so. Doesn't sound like the God I once knew. But then again, maybe I never really knew him that well.
22 kommentarer:
Have faith my friend.
God will call you when needed.
Thank You for Your kind and comforting words, Julio! :-)
God would have to be very loud, very convincing, very frightening or ALL at the same time though.
I'm not a warrior. I don't think I ever was.
Tänkte direkt på Thomas di Leva och "Själens krigare med kärlek som vapen". Det du beskrev är ett, i min bok, synnerligen "ogudaktigt" sätt att se på fenomenet "den helige ande" (oberoeden av om man tror på det eller inte) och för att nu vara riktigt tokeklektisk, så låter det som någon som har joinat "the dark side of the force", som pratar sådär. Även jag är btw en slags "avfälling" fast jag "förhandlade" mig ur det hela genom att välja en annan utbildning än till präst i Svenska Kyrkan. Jag har tyvärr inte lyckats få fram radioprogrammet där du berättade om din väg. Men snappade ju lite korn i kommentarerna när det var aktuellt. Allt gott.
Dear Anni,
your article recalled the memory of my time in a convent. I'm not sure, if I should write it down here.
just to say - I wanted to report at the police.
I am convinced that He never tires. Even if I silently roam the outskirts of His world I am still reminded of His tireless work every day. Many years ago I stayed away from any assembly because of the type of thought patterns your visitor spoke of. I absolutely detest that type of aggressive and negative messaging.
Inte visste jag att Gud behöver krigare.... :) jag ser ju en kristen som en förlåtande, förstående, varm person.En som får folk med sej p.g.a det glädjerika i kristendomen....och en person som inte dömer... men så är jag väl nästan ateist också....enligt min lillasyster. :)
Ja, jag antar att vi tillhör ett helt annat släkte, du, jag, och tanja. Vi räknas inte men å andra sidan tror jag inte att en eventuell G-d bara räknar trångsynta, dömande, militanta och sexuellt frustrerade österbottningar som tror att de följer en man som umgicks med och visade medmänsklighet till sådana som räknades som samhällets drägg.
Mollalena
Faktum är att jag upplevde ett synnerligen stort obehag - vilket jag också meddelade ifrågavarande besökare - även om jag samtidigt hade svårt att ta hennes ord på allvar. Det som skrämmer mig allra mest är dock det faktum att jag själv en gång i tiden säkert uppfattats på samma sätt av både en och annan som hamnat i MIN "andliga mangel" och här har vi den diametrala motsättning jag genast erfar när någon tycker att jag ska återinstalleras i församlingsrutinerna: Hur bortser jag från det? Mitt eget obehag och andras? "Det är enklare att ta livet av sig än att ta förståndet av sig" lär någon ska ha sagt.
Ifall du installerar Real Player borde du kunna lyssna på intervjun genom att klicka på RADIOINTERVJU Egocentrum här i vänsterkolumnen på min blogg.
Matha
You know what, dear friend, I understand You to the fullest! The scary part is though, I used to be almost just like that myself once upon a long ago. It's never a good thing when being right becomes more important than being merciful. *cyberhugs 2 U*
M
IT IS the reason why I still stay away, and I have done so for more than twelve years. I want to live in reality, without contradictions and feelings of guilt ruling every hour of the day. A friend of mine told me he joined the eastern church (ortodox) in order to find peace of mind and to be able to join real life with spirituality. He used to belong to the same religious spheres as I did before.
I will have to do some interviews with him later on - think he might know something I have not yet discovered... :-)
Tanja
Du, jag tycker din ateistiska syn på kristendom och kristna verkar riktigt sund och tilltalande! Om så väl vore...
Krigar tillräckligt gör ju folk ändå, liksom. ;-)
Sanna-darling
*hups* Ord och inga visor och en rätt trevlig översättning på det jag kanske tänkte själv också... innerst inne... ;-)
Alla är vi bara människor, gäller även församlingsmänniskor. Men visst kan det vara skrämmande ibland när folk är övertygade om att just dom bär på den absoluta sanningen. Förstår dig.
Tänk att det är du på bilden.
tapZa
Just det här att få vara mänsklig och kunna erkänna både sina egna och andras brister på ett ärligt och sunt sätt var något jag själv saknade under min tid som församlingsaktiv. Det var mycket snack om förlåtelse som fenomen, men ändå skulle både problem och meningsskiljaktigheter helst sopas under mattan eller förandligas intill oigenkännlighet. Hur tar man tag i och förändrar sån't man aldrig riktigt vågar erkänna? Det blir alltid lite snedvridet hur man än försöker, eller hur?
Ch
Ja, tänk. Fattar det knappt själv. Ser nästan smått demonisk ut. För att inte tala om gammal och allvarlig som graven. Jag var 23.
Thank You, Annika!
:-)
Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens steg... skrev du i min gästbok. Du hade klippt ut en postbärare med ett brev i handen, från ett gammal flyttkort. Det var tröst i sorgen till mig den gången. Trösten du gav blev en mitt i prick hälsning in i det som skulle komma.
Jag har även sen dessa tider gått igenom en ordentlig troskris. Idag står jag närmare det jag stod för då, när vi kände varandra, än jag har gjort på 10 år. Vägen dit har varit lång och rikligt beklädd med nåd, för en rädd liten fegis, som jag.
Catarina
Det är så länge sedan, och så mycket har hänt. Jag är inte längre densamma jag var då, men i mångt och mycket en ärligare människa idag. Jag vet att du har stor förståelse för de som inte orkar tro trots att du ibland kanske tenderar att bli missförstådd som "svart-vit" i ditt tänkande när det gäller tron och gudsordet. Ingenting som har med kristendom att göra är självklart för mig numera, men precis som jag en gång trodde själv, förstår även jag de som fortfarande gör det.
Din kommentar vill jag därför gärna tacka för genom att hänvisa till Johannesevangeliet kap 17.
*kram på dig!*
You are the light of the divine, and it is reflected in your beautiful words, works, voice, etc all offered in love.
No building, no man made rules or books, no organization, etc can compare especially when offered in fear.
I feel sorry for her..she is not free, but you my dear are!
We share a lot...you know my history. :)
Energies of love, light, and peace of heart to you!
Thank You, sister in spirit! :-) Ditto, ditto! We DO share lot.
*cyberhugs*
läste d här inlägget för ett bra tag sedan men blev, liksom, stum... ..alla sorters människor finns d, tydligen. låt d bara passera, hennes "kunskap/okunskap". kram!
-S-
Ibland är det svårt att mötas halvvägs - t ex om farten är alltför hög eller om man kanske t o m håller till i varsitt dike... ;-)
Tack vännen och kram på dig!
Det svar du ger på Tapzas kommentar skulle vara intressant att diskutera nån gång - när vi träffades... Jag har en del att säga, men det hör inte offentligheten till.
Ja, det jag kort nämnde i kommentaren till just tapZa är sån't jag själv behövt bearbeta och därmed reflekterat över en hel del - jag berör det delvis i radiointervjun (Egocentrum) men det vore intressant att diskutera vidare någongång. Kanske t o m hälsosamt? :-)
Skicka en kommentar