
 
 
 ... or the story about why this little spot of Finland, a couple of km:s from where I live, once upon a time was removed from its origin close to the equator. [link]
... or the story about why this little spot of Finland, a couple of km:s from where I live, once upon a time was removed from its origin close to the equator. [link]
 En diskussion om tragedin i Kauhajoki urartar och precis som den eminenta provokatören - för vilken jag förövrigt hyser stort förtroende - funderar även jag över begreppet sorg. Ja, att sörja är naturligtvis förbehållet den som sörjer - men VEM och VAD tilldelar oss rätten att sörja? Vad innebär ordet och vem "får" ta det i sin mun?
En diskussion om tragedin i Kauhajoki urartar och precis som den eminenta provokatören - för vilken jag förövrigt hyser stort förtroende - funderar även jag över begreppet sorg. Ja, att sörja är naturligtvis förbehållet den som sörjer - men VEM och VAD tilldelar oss rätten att sörja? Vad innebär ordet och vem "får" ta det i sin mun? Dear friends,
Dear friends, 
 År 2003 fick jag för mig att byta hårfärg och därmed var skillnaden i omvärldens bemötande av mig plötsligt mycket tydlig och enorm. De flesta gamla klyshor och farhågor jag någonsin fått ta del av angående hur blondiner uppfattas och behandlas besannades som genom ett trollslag. Eller snarare som genom vätesuperoxid. Inte nog med att nya bekanta bemötte mig annorlunda - även gamla bekanta, samarbetspartners och nära vänner bemötte mig annorlunda. Fler ridderligt öppnade dörrar och fler flirtiga flin. Fler människor som helt ogenerade placerade sina hjärtegryn till spädbarn i min famn. Mer tålamod med mina dramaqueen-tendenser och att jag de fakto helt oberoende av hårfärg är en sann känslomänniska och därtill ibland mycket disträ. Jag uppfattades som mindre uppstudsig, mer tillmötesgående och ta mig tusan om jag inte dessutom automatiskt fick mer hjälp utan att ens behöva be om den.
År 2003 fick jag för mig att byta hårfärg och därmed var skillnaden i omvärldens bemötande av mig plötsligt mycket tydlig och enorm. De flesta gamla klyshor och farhågor jag någonsin fått ta del av angående hur blondiner uppfattas och behandlas besannades som genom ett trollslag. Eller snarare som genom vätesuperoxid. Inte nog med att nya bekanta bemötte mig annorlunda - även gamla bekanta, samarbetspartners och nära vänner bemötte mig annorlunda. Fler ridderligt öppnade dörrar och fler flirtiga flin. Fler människor som helt ogenerade placerade sina hjärtegryn till spädbarn i min famn. Mer tålamod med mina dramaqueen-tendenser och att jag de fakto helt oberoende av hårfärg är en sann känslomänniska och därtill ibland mycket disträ. Jag uppfattades som mindre uppstudsig, mer tillmötesgående och ta mig tusan om jag inte dessutom automatiskt fick mer hjälp utan att ens behöva be om den.----------------------------------------------------------------------------------
In the year 2003 I felt a sudden urge to change my haircolour, and thus was the difference in the way the world responded to me immediate and huge. Every old cliché and concern I had ever stumbled across regarding how blondes are perceived and treated became reality as if by magic. Or, rather, as if by hydrogen peroxide. Not only new acquaintances reacted to me differently - even old acquaintances, business partners and close friends reacted differently. There was more chevalieric opening of doors and more flirtatious grins. More often people without hesitation placed their babies in my arms. There was far more patience with my dramaqueen-tendencies and the fact that my personality is truly emotional, which sometimes make me absent minded, no matter what the colour of my hair might ever have been! I was perceived as less refractory but more obliging and I'll be damned if I didn't automatically receive more help without having to ask for it, too! 
Jag har inte den minsta utbildning i målning eller teckning eller i hur man använder olika verktyg och tekniker på ett korrekt sätt. För att vara ärlig är jag är ganska säker på att jag misshandlar det mesta av mitt material på ett vis som i bästa fall måhända kan uppfattas som nyskapande men knappast ändamålsenligt.
Det är därför billig och värdelös hårspray köpt i all hast, och därför senare förpassad från badrumrumsskåpet, oftast hamnar som fixativ på mina pastellmålningar och inte i mitt hår.
Borde jag ompröva mina prioriteringar?
----------------------------------------------------------------------------------
While - and inbetween - listening to music and complaining about certain kinds of artist's material and tools I sit and paint. "This is too that, and that is too this...!" I tell my partner in conversation. Since I'm fully aware I could never ever fool him into thinking I know what I'm talking about I dare to be quite rude in my opinions. We've always ended up as friends so far...
I don't have the slightest education in painting or drawing or how to use different tools and techniques in a proper way. To be honest I'm pretty sure I'm assaulting most of my material in ways that maybe might sound innovative but hardly adequate.
That's why cheap and useless hairsprays bought in a hurry, and therefore later dispached from the bathroom cupbord, more often end up as fixative on my pastel paintings than they do in my hair.
Should I reconsider my priorities?
 Min farmor hade gigantiska fötter och grova, grova ben. Hon hade ett huvud som var ovanligt litet - det satt jättehögt upp! - och hon var snäll nästan jämt och kokade makaronivälling varje dag. Hennes kjol var grå. Jag tror att hon hade en överkropp med armar och händer också, fast jag aldrig såg dem, för hon virkade sängöverkast som jag skulle få när hon dog. Det sade hon. En dag bet jag henne i benet. Jag visste inte varför, jag bara gjorde det. Det blev ett stort blåmärke och sen måste farmor in på sjukhus. Hon bara låg där i en säng och så dog hon.
Min farmor hade gigantiska fötter och grova, grova ben. Hon hade ett huvud som var ovanligt litet - det satt jättehögt upp! - och hon var snäll nästan jämt och kokade makaronivälling varje dag. Hennes kjol var grå. Jag tror att hon hade en överkropp med armar och händer också, fast jag aldrig såg dem, för hon virkade sängöverkast som jag skulle få när hon dog. Det sade hon. En dag bet jag henne i benet. Jag visste inte varför, jag bara gjorde det. Det blev ett stort blåmärke och sen måste farmor in på sjukhus. Hon bara låg där i en säng och så dog hon.

 Andäktigheten var total när du bar fram Freja ur vindskammarens förråd. Tillbehören bestod av den enda nål som ryckigt och rasslande travade fram i den takt jag med min ena lilla hand mäktade hålla igång maskineriet. Den andra handen styrde tygets rörelse under sömmen och jag kan med fog påstå att tungan då om någonsin låg rätt i mun.
Andäktigheten var total när du bar fram Freja ur vindskammarens förråd. Tillbehören bestod av den enda nål som ryckigt och rasslande travade fram i den takt jag med min ena lilla hand mäktade hålla igång maskineriet. Den andra handen styrde tygets rörelse under sömmen och jag kan med fog påstå att tungan då om någonsin låg rätt i mun. Du nickade gillande mot din brors första barnbarn, och knappast visste du väl då att du i dessa heliga ögonblick lade grundstenen till det som blev min upptäckariver och skaparlust. Jag måste vara en viktig person, tänkte jag, som får dela ditt verktyg. Använda din Freja.
Jag har egna verktyg idag. Freja pryder en hedersplats i vardagsrummet. Jag blev aldrig någon sömmerska. 
Det är inte Frejas fel.