Mina öron lyssnar till hans argument, men själen är förorättad. Det låter ju så fint, allt det där pratet om ovillkorlig kärlek och andlig intuition etc. Men just därför skulle han aldrig erkänna att han någonsin har fel - att han någonsin begår misstag. Resonemanget slutar alltid med att ANDRAS tolkningar av i stort sett vilken situation som helst är vanföreställningar. Konfronterad med sina egna tillkortakommanden tar därför den ovillkorliga kärleken hastigt slut: trots att det "milt överseende" leendet fortfarande sitter fastklistrat på läpparna.
Människor som aldrig gör fel skrämmer mig. (Är de ens människor? Finns de?)
Människor som gör fel men aldrig erkänner det skrämmer mig ännu mer.
Motvilligt vistas jag i deras närhet.
Själv begår jag misstag hela tiden.
I oförstånd, i brådskan, i bristen på medlidande.
Ibland gör jag medvetet fel mot någon också.
Då brukar jag oftast skämmas - efteråt.
Man kan ha rätt i sak, men ändå göra fel.
Men man kan också göra fel och bli förlåten.
Jag misstar mig ibland.
Men inte alltid.
Och nu säger MIN intuition mig att det är bäst att släppa taget.
Jag behöver inte fler lektioner av samma slag.
1 kommentar:
Kloka ord.
Antagligen frågar livet efter just detta ögonblick, då det är dags att ta ställning. Låta viljan ta steg.
Skicka en kommentar