the unforgettable fire

if we turn things upside down

"man ska inte låta sig klappas på huvudet"

[LINK]

CHRISTOPHERS CHRISTMAS MISSION

I grew up with this extremely original and different kind of christmas tale by Tage Danielsson and I'm happy to have found it narrated in English! Let me introduce You to my childhood Xmas hero, Karl-Bertil (Christopher) Johnsson!

For Neil

I know, I know, I know...
I KNOW I NEED TO HAVE MY HAIR CUT! *lol*

God Jul / Merry Xmas

Merry Xmas to You all! Strange things are lurking around the neigbourhood this time of year but not to worry - just keep some gingerbread or chocolate in Your pocket to bribe the little menaces... and You'll be alright! ;-)

Lady of the Lake söker sina rötter

Anni Paananen har många strängar på sin lyra, hon musicerar, målar, fotograferar och skriver.
Foto: Markku Jokela

Sång, musik, konst och skrivande. Anni Paananen uttrycker sig på många olika sätt. Ofta är det vardagliga saker som hon sätter på pränt eller gör till bilder.

Vad? Sånger med Anni Paananen.
Var? Vid cafe Fredrika på gågatan i Jakobstad.
När? Klockan 18.00.

Lusten att prova vingarna och komma hemifrån gjorde att Anni Paananen flyttade hemifrån redan som 16-åring. Hon började studera musik i Vasa och trivdes med turnerandet och att stå på scen. Senare tog teologin över och hon utbildade sig till församlingspastor, ett yrke som hon utövade i flera år i olika församlingar.

– Sen kom vändpunkten. Jag blev utbränd, så totalt slut att jag till och med förlorade min tro.
När livet tar en sådan vändning som det gjorde för Anni Paananen börjar man också fundera på sina rötter, på vad som fört livet i den riktning som det gjort.

– För mig var sången intimt förknippad med arbetet i församlingen. När jag sa upp mig från min tjänst slutade jag också sjunga.
På sätt och vis har Anni börjat om sitt liv efter utbrändheten. Många av de gamla vännerna försvann och hon var tvungen att hitta nya vägar att gå. Då kom skrivandet in i hennes liv i form av en blogg.
Hon skrev om det som låg överst på hjärnbarken. Tankarna varvades med tillbakablickar till barndomen. ”Lady of the lake” var hennes bloggsignatur. Nådjärv i esse är sjön som betyder mycket för henne.

Till sjön far hon när hon vill hämta kraft, men också när hon vill fira.
– Vi har inget hus kvar vid sjön men jag upplever ändå att den där lilla påtten tillhör mig på ett alldeles speciellt sätt.

Med bloggandet kom hon över en tröskel.
– Jag har alltid haft en inre spärr, ett slags självcensur som gjort att jag lagt ribban så högt att jag inte vågat hoppa. På bloggen blev det plötsligt mindre pretentiöst att skriva.
Tankar kring varför hon hade så bråttom att flytta hemifrån kom upp till ytan. Hon började också fundera på hur hon ska ta vara på de kunskaper hon fick med sig från de äldre genrationerna, från morföräldrar och även från föräldrarna. Lady of the lake har ett arv från sjön att förvalta.

I dag har religionen inte samma plats i Anni Paananens liv som förr. Men hon tror fortsättningsvis på kraften i bönen.
Hon säger att hennes tro tidigare var ganska svartvit, bokstavstrogen. I dag vill hon hellre tro på det hon upplever.
– Kanske har jag blivit mera tolerant med åren. I dag kan jag ta till mig saker från olika religioner och rörelser.
Drömmarna har kommit att få stor betydelse för hennes liv. Just nu bloggar hon om drömmar där sjön Nådjärv är i fokus.

Anni säger att hon alltid målat, fotograferat, skrivit och gjort musik. Ofta är det samma känslor som ska ut, sättet hur de konkretiseras är inte så viktigt.
Bloggandet gjorde att hon småningom också började hitta tillbaka till musiken. En av de allra första låtarna hon skrev ”i sitt nya liv” handlar om hennes sökande efter rötterna.
– Jag lade ut den här sången på bloggen och fick väldigt mycket respons. Lusten att göra musik kom tillbaka.

Hon blev uppmanad att söka stipendium för att kunna skriva mera musik, och hon fick pengar. Nu är en skiva på gång, Anni Paananens första egna.
Till vardags jobbar Anni på ett resurscentrum som handledare bland annat för långtidsarbetslösa. Jobbet är ganska krävande och därför njuter hon av att ha musiken och skrivandet som hobby.
– Jag har fått frågan om jag inte ska satsa mer på musiken, men just nu känns det rätt att ha musiken som avkoppling.

Inspiration är ett begrepp som Anni Paananen egentligen inte känner till. För henne handlar det om att börja måla eller musicera, då kommer idéerna.
Engelska är sångspråket för henne. Hon känner sig inte hemma i att sjunga på svenska även om det skulle vara lättare att få till texterna på det egna modersmålet.
– Men mina texter är inte poesi, och jag skriver inte för att det ska vara superintressant. Det handlar mera om att uttrycka en stämning.

Hon njuter av att stå på scen även om hon tvivlat på sin förmåga.
– Jag får kämpa emot jantelagen inom mig själv, men jag har lärt mig att gilla det jag gör och nu vågar jag släppa lite på konttrollbehovet. När jag blev tillfrågad om att göra en lucka i kalendern tackade jag ja utan att fundera speciellt mycket.

Den ursprungliga idén var att Anni Paananen skulle spela och sjunga utomhus.
Men på grund av vädret har tillställningen flyttat inomhus, till Café Fredrika på gågatan i Jakobstad.

Text: Anne-May Wisén

Källa: Österbottens Tidnings Julkalender, 23:e December

för dom som har tur

drömreflektioner - "den första världen"

Årtalen är oklara, århundradet likaså. Årstiderna i drömvärlden har jag däremot upplevt med stor tydlighet.

I drömmarna finns sammanlagt fem "huvudpersoner". Utöver de jag redan nämnt finns där också en äldre kvinna. Jag har valt att inte beskrivit henne för att hon endast figurerar i tillvaron vid sjön som del av min "drömpersonas" minnen från byn, samt som referensram för kunskap och vägledning inom diverse områden. En "lärare", m a o.

Orsaken till att jag/vi tvingas fly från byn tycks vara att jag pga av läskunnighet (vilket förefaller vara ovanligt) "av misstag" råkat ta del av dokument vars avslöjanden kunde vara av negativ betydelse för "samhällsordningen och hierarkin" i byn. I drömmen verkar vi (huvudaktörerna) vara mellan 20-25 år gamla, men det är svårt att avgöra eftersom en hel livslängd DÅ säkerligen var kortare än den är nu. Vi har känt varandra sedan vi var barn, för i drömmen har jag minnesbilder av oss som små.

I drömmen känner jag av någon anledning mycket väl till olika växters användningsområden och läkande egenskaper (vilket jag verkligen inte vet mycket om IRL, även om jag som liten gick med näsan nerstucken i var och varannan dikesren i jakt på ovanliga växter tillsammans med min morfars syster). Av någon anledning vet jag i drömmen att man t ex noggrant behöver skilja på liljekonvaljer och ramslök, för att undvika förgifting - bladen liknar nämligen varandra. I drömmen kallar jag ramslöken för bladlök och liljekonvaljer bara för konvaljer. INNAN jag drömde om de här växterna visste jag inte att det existerade något som ramslök och mig veterligen växer den inte vilt på våra breddgrader. Kanske har den någon gång gjort det.

I mina drömmar är sjön mer än tre gånger så stor som i dagsläget. När vi anländer till sjön gör vi det från ett håll jag normalt inte skulle välja, och när jag för någon tid sedan fick för mig att med hjälp av karta kontrollera höjdförhållandena i området visade det sig att färdvägen var synnerligen adekvat med tanke på hur vattenståndet kan ha sett ut någon gång i tiden (för hur länge sedan vet jag som sagt inte, och det är alltså frågan om drömmar utan några som helst faktabevis).

Tillvaron vid sjön var allt annat än enkel, men den blev en fristad. Jag har inte berättat allt här och vill heller inte göra det. Jag minns många småsaker med stor tydlighet och vissa scenarion skrev jag ner redan dagen efter att jag haft drömmarna nattetid. Vid några tillfällen har kortare scener från "den första världen" brytit igenom helt vanliga drömmar. Vid två tillfällen har jag redan när jag gått till sängs "önskat" att få närmare inblick i vad som hänt i en tidigare dröm och EN gång har detta "lyckats".

I drömmen bygger vi en torvkåta. Skratta gärna åt min okunskap, men faktum är att jag år 2000 när drömmarna startade inte ens visste att man KUNDE bygga hus och kojor av torv innan jag DRÖMDE att vi gjorde det. Att vi dessutom tycks ha gjort det på ett praktiskt förnuftigt sätt förvånar mig ännu mer.

IRL är jag alltså uppväxt vid en sjö. Jag lärde mig simma vid tidig ålder och simmar idag rätt bra. Ändå, så länge jag kan minnas, har jag varit rädd för att drunkna samtidigt som det är det enda sätt jag kunnat föreställa mig att dö på.

På gården till mina morföräldrars gamla hus, som visserligen är placerat på ett helt annat ställe vid sjön och inte längre i vår familjs ägo, stod tidigare en gammal, mycket storväxt björk. Där fanns i många år en gunga gjord av brädor och nylonrep. Som liten älskade jag min gunga, men alltid när jag snurrat för många varv i den tyckte jag mig skymta en mansperson som hängde ner från en annan av grenarna och ibland försökte jag kika ut genom köksfönstret från min mormors symaskinsstol för att se efter om han fortfarande skulle finnas där.

Länge trodde jag att drömmarna var någon sorts bearbetning av undanträngda barndomstrauman som pockade på uppmärksamhet och att detta var orsaken till att de på många sätt skilde sig från övriga drömmar: bilderna är på något sätt klarare (hur jag än försöker kommer jag inte på något bättre ord än "krispigare") och färgerna starkare, likaså ljud och t o m dofter.

När det gäller den senast beskrivna drömmen från 2006, var den för mig så obehaglig att jag redan i sömnen insåg att den var mer än jag klarade av och därför "bestämde" jag mig helt sonika för att vakna. Några månader efter det "beslöt" jag mig för att återvända till scenariot i hopp om att få mer information, varpå nästan exakt samma händelse (i en ny dröm) utspelade sig. Efter det har jag vid ett fåtal tillfällen enbart sett korta inslag ("repriser") av tidigare drömmar.

Jag har aldrig trott på reinkarnation.

Det verkligt stora frågetecknet är daterat 2007.

den första världen VI

Mars 2006

Jag svävar med mina bara fötter nästan två meter ovanför markytan. Mina kläder och mitt långa hår dryper av sjövatten som bildar rimfrost vartefter det fryser. Ingen snö har fallit ännu och jag vet inte om kylan kommer inifrån mig själv eller utifrån. Jag försöker hysteriskt att få ner din livlösa kropp ur trädet, men förmår inte åstadkomma minsta åverkan på repet. Dina ögon har redan slocknat och jag kan inte väcka dig. Nej, jag lyckas inte väcka dig och jag får inte ens ner dig ur trädet. Vem ska få ner dig ur trädet? Var är nu din bror? Vart tog han dig, och varför? Och varför kom du tillbaka? Vi är ensamma här nu. Jag är förtvivlad. Jag är arg. Om vartannat. Jag vrålar rätt ut mot himlen men kan inte höra mig egen röst och av min andedräkt bildas ingen ånga.

Förmodligen är det för att också jag själv är död.

Av barnet ser jag ingenting.

Du har slutligen återvänt, bara för att hitta oss dränkta, nedgångna i sjön. Du har suttit och vaggat huvudet i händerna i fem dagar. Du har bränt ner bostaden. Kanske också våra funna kroppar med den. Du är längre bort ifrån mig nu, än du någonsin varit. Himlen är svart. Marken är svart. Allt är svart.

Hästen har skenat iväg och försvunnit.

Det är mitt fel.

Tomheten är oändlig,
ändå är jag lämnad kvar här.
Vid sjön.
Som mellan två världar.

Och jag förstår inte varför.

angles & angels

Not easy being an angel...
not now...
not then...

While looking trough some old Xmas cards found in a box at my parents house these little angels - where one of them quite obviously has gotten a headache because of the other one's bell-ringing! - caught my attention.

rulers

den första världen V

Oktober 2005

Kvinnan som är jag och inte jag, men i drömmen ändå jag, knyter fast babyn på magen och dränker både sig själv och barnet i sjön.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Juni 2009, Wien, Österrike

En indisk, ayurvedisk munk stannar mig på huvudgatan: "Lady, Your spirit is old, can I talk to You about Your past and present? - it will cost You nothing but a moment. You have come here to make a decision, but You can not make a decision because Your lifeline in that area is closed. You must first pray for it to open. It is sometimes like this when a soul is trying to be reborn. It can blockate Your flow. Lady, have You at some point in Your life had a late, intended abortion or abandoned an infant?" "No, never" svarar jag. "Are You telling the truth?" frågar han då.

"Yes. I would know, wouldn't I?"

Mannen berättar sedan detaljer ut min vardag och historia han omöjligt kan ha förhandskännedom om. Även namn, årtal, datum. Saker som bara jag vet. Rädslor. Som om han visste. Hela tiden håller jag ett öga på klockan. Hela tiden är jag tyst. Efteråt går jag till hotellrummet. Det regnar i Wien och jag skakar av gråt.

the Finn

vacuum

“Nature abhors a vacuum, and if I can only walk with sufficient carelessness I am sure to be filled.” ~ Henry David Thoreau

den första världen IV

En morgon, klockan 8:55, år 2005 promenerar så "Jea" plötsligt och helt oväntat in i mitt arbetsrum i formen av en kvinna jag med säkerhet vet att jag aldrig tidigare träffat. Naturligtvis heter hon inte Jea, men likheten är så slående att jag först tvingas ta avstånd från henne för att samla mina tankar. Det susar i öronen och hjärtat rusar. Det känns som om jag ska säcka ihop på golvet. Något inom mig vill gråta.

Jag tvingar mig naturligtvis att se på det hela med rationella ögon. Vilket sammanträffande! Hjärnan kan spela en sådana fula spratt ibland. Och har jag inte varit ganska stressad under den senaste tiden? Då kan man få för sig både det ena och det andra. Ja, så är det nog.

När vi väl börjar kommunicera är dock kontakten omedelbar. Förståelsen långt utöver det vanliga. "Det är lustigt det här fenomenet" säger hon några dagar senare, "det känns som om vi känt varann i en evighet, och jag har förtvivlat bläddrat bland mina minnen för att hitta dig någonstans, men icke. Den här ständiga känslan av att du vet mycket mer om mig än jag berättat!"

Jag blir tvungen att avsäga mig handledaransvaret för "Jea". Jag berättar aldrig för henne om den första världen, och inte heller att det finns en skiss av henne i mitt anteckningshäfte - det där från arbetskraftsbyrån - nedtecknad nästan fem år innan jag överhuvudtaget kände till hennes existens. Jag nämner ingenting.

Men drömmarna återvänder.

black

den första världen III

September 2002

Du är fortfarande försvunnen och den lilla skriker.
Jag orkar ingenting.
Ingenting.
Dagarna blir kortare och kortare,
snart kommer sjön att ligga täckt av is.
Det finns mat kvar, men jag klarar inte av att äta.
Det är sexton eller sjutton dagar sedan Jea återvände till byn
och flera månvarv sedan den dagen din bror hämtade dig.
Du borde ha varit här nu,
men jag vet inte var du är
eller om du någonsin kommer tillbaka.
Jag vill sova.
Bara somna in och försvinna
från allt.
Men den lilla skriker.
Hon skriker och skriker.

Jag vaknar och bestämmer mig för att aldrig mer återvända till den första världen.

den första världen II

Fortfarande år 2000, men i oktober den här gången, dyker följande dröm på samma tema upp. Under det senaste halvåret har jag börjat sjunga igen efter flera års uppehåll, för att jag förstått att jag MÅSTE. Några dygn innan min första egna konsert någonsin, förflyttas jag en febrig natt (jag är flunssig och rädd att det ska förstöra min spelning) återigen till "den första världen".

Någon bankar hårt på dörren till det lilla huset där jag bor. Utanför står Jea, min syster, andfådd och med paniken målad över hela hennes ansikte. "Du måste bort härifrån - NU!!! De har upptäckt dig och vet att du känner deras hemlighet. Om de får tag på dig förstår du nog vad som kommer att hända!" I ett vansinnigt tempo börjar min syster plocka ihop mina saker och stuva ner dem i en näverkorg. "Men jag har ingenstans att ta vägen, och hur ska jag förklara det för..." Mina ord dör bort. "Jag vet" säger Jea och hennes ljusblå ögon ser ut som vinterns första is, "men du måste snabbt ta dig härifrån om livet är dig kärt!

.

Han följer med dig.

Jag vet att han gör det,

för jag har redan talat med honom."
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har aldrig begärt det av dig, och ändå är du här. Jag vet inte om du längtar tillbaka till byn, åtminstone låter du mig aldrig märka det. Du yppar aldrig någonting om det vi flytt ifrån. Snarare är det jag som saknar min syster, högljutt klagande ibland.
Hela sommaren var vi vettskrämda över risken att bli upptäckta. Rädda för att de skulle hitta oss, men vi såg aldrig spår efter människor - andra än våra egna - och de få gånger hästen reagerade var det vid vittringen av vilda djur.

Vi fann ditt vatten och det försörjer oss med sin fisk, skogen med sina harar och ripor, marken med sina växter, rötter och bär. Kåtan är riggad av unga björkar och tätad med torv. Mina händer och min rygg värker ännu, men en vinter till under granris hade varit outhärdlig.

Skogen har gjort oss tysta, och bristen på flytetyg under fisket har åstadkommit att du numera under de varma månaderna rör dig nästan snabbare i vattnet än på land.

.

"Däri är vi olika" tänker jag. "Vi är lika, men olika, du och jag".

När vi i drömmen anlände till sjön där vi slog läger, kände jag genast igen den, trots att den var mer än tre gånger så stor som i dagsläget/verkligheten och naturligtvis mycket djupare. Ingen odlad mark fanns i omgivningen, bara skog och skogsgläntor. Inga hus. Markvegetationen var också annorlunda. I drömmen har jag en syster jag av någon anledning gett namnet Jea.

.

DITT namn har jag antecknat i en blått häfte jag fick under ett besök på arbetskraftsbyrån.

den första världen

På vårvintern år 2000 vid fullmåne drömmer jag för första gången den dröm som ska bli upptakten till en andlig resa jag ännu inte avslutat och med svårighet beskriver ens för riktigt nära vänner.

Det är skymning. Vi kommer gående genom skogen och det är tidig vår. Regnet har äntligen dragit förbi men stora vattendroppar faller fortfarande ner från träden. Jag fryser och svettas om vartannat och min långa klänning är våt upp till knäna. Du går sammanbiten och tyst bredvid mig. Över din ena axel bär du ett knyte med jaktredskap och över din andra axel två harar du snärjt. Själv leder jag vår häst i den provisoriska grimman och konstaterar att vi lastat honom onödigt slarvigt, men avfärden fick ske i hast och inte mycket tid fanns att få med oss det vi egentligen hade behövt.

Vi stannar vid en källa och du gör upp eld. Jag försöker torka mina vattendrypande kjolfållar och värmer tacksamt händerna och ansiktet mot elden. Vilar lite. Låter hästen dricka och beta av den tidiga grödan som sticker fram mellan fjolårslöven. Konstaterar att det jag först trott vara liljekonvaljer nog ändå är ramslök.

"Jag känner doften av våtmark" säger du. "Jag tror vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där ett tag."

Jag ser att du är trött. Mycket trött. Det är nu flera dygn sedan vi sov en hel natts sömn. Jag iakttar dina ögon som ibland blir alldeles svarta av att se och förstå för mycket. Sådan var du redan som barn. Snäll, men svårmodig. "Han gör sitt bästa", tänker jag, "och jag älskar honom för det".

Träden står höga runt gläntan där vi tillfälligt slagit läger. Vi har aldrig behövt prata mycket så länge vi kunnat se varandra i ögonen, men nu säger jag ditt namn. Jag säger ditt namn flera gånger om och om igen och formar en vaggsång av det. Du skrattar till och konstaterar att jag envist ger klang åt allt som kommer över mina läppar, men sen somnar du utmattad med huvudet i mitt knä. Själv fortsätter jag att nynna ditt namn medan jag ser rakt in i elden. Månen står redan högt på fästet när jag hör ljudet av en enkelbeckasin. "Du har rätt, min vän, vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där".

När jag vaknar är jag fylld av saknad.

in love

with a dresser

Oh, You all know these pieces of furniture that You can not let go of because You identify with them! This is usually about something You've inherited from a dear relative or simply bought and worn out Yourself.

Sometimes though, it's possible to totally fall in love... at first sight... with... for example... let's say... an old dresser at the flea market. I did, recently. Still don't know if it's because of the bird or because the whole bureau looks like a gigantic piece of caramel fudge, chocolate or cappuccino or... well... come to think of it... It's second hand, it's recycled, it has it's flosses and the facade is a little bit scratched here and there. It's been around before. It doesn't go so well with IKEA.

In other words: it's a bit like me.

Of course I had to buy it.

den som inget har att dölja, behöver inte dölja någonting

Äntligen närmar sig slutspurten på arbetet med inbandningen av min musikproduktion. Två års fördröjning pga av både personliga och professionella orsaker har visat sig vara en förklädd välsignelse. I ärlighetens namn kan jag väl påstå att det inte är förrän nu jag riktigt vågat lämna ifrån mig de egna alstren för att låta även någon annan infoga sina känslor och idéer i det som för mig varit "helgat".

Mina sånger gör inte anspråk på att vara några poetiska storverk. Verkligen inte. Hade jag ens velat försöka hade jag skrivit på svenska och inte på engelska, ett språk jag föga behärskar, inte ens i närheten av det jag skulle önska. Däremot är texterna ärliga, om än måhända banala, yttringar av det som funnits och finns i min själ, i mitt hjärta. Min producent och mina medmusiker förstår mina intensioner mycket väl, vilket jag är oerhört tacksam för.

Jag har målat tavlor och porträtt, jag har framträtt i radioprogram och jag har skrivit brev. Jag har bloggat i mer än tre år. Jag har gjort det ur djupet av den glädje och smärta som ibland drabbar den mänskliga själen, men jag har aldrig kännt mig så naken som inför utgivandet av min egen musik.

Det finns en tröst, dock: Den som inget har att dölja, behöver inte dölja någonting.

Jag har ingenting att dölja längre. Det finns ingen orsak. Inte för mig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

I'm finally approaching the last stages of working with the recording of my music production. A two-year delay due to personal and professional reasons has proven to be a blessing in disguise. In all honesty, I can say that it is not until now I have found the courage to let someone else in on the composing process to incorporate also their feelings and ideas into what to me has been "sacred".

My songs do not claim to be poetic masterpieces, no, far from it. Had I even wanted to try, I would have written the lyrics in Swedish and not in English, a language I do not master even remotely as well I as would like to. However, the lyrics are honest, albeit perhaps naive expressions of what has been - and still is -my soul, my heart. My producer and fellow musicians in this project understand my intentions very well, and for that I am extremely grateful.

I have painted pictures and portraits, I have appeared on radio shows and I have written letters. I've been blogging for more than three years. I have done so out of the depths of joy and pain that occasionally emerge in the human soul, but I have never felt as naked as now - when it comes to releasing my own music.

There is one consolation, however: If one has nothing to hide, one does not have to hide anything.

I have nothing to hide anymore. There is no reason. Not for me.

the flight of Icarus

[LINK]

[LINK2]

emerge

Säkert!

.................................................................................................................................

[lyrics]

om jag går vid min sida

Kristina Lugn
[LINK]

.................................................................................................................

[NOTE]

allt det du gör blir till pärlor på min panna

.

.

sol som växt ur tårar

.

.

................................................................................................................................

.

.

"I think about the life I live

A figure made of clay

And think about the things I lost

The things I gave away

And when I'm in a certain mood

I search the house and look

One night I found these magic words

In a magic book

.

Throw it away

Throw it away

Give your love, live your life

Each and every day

And keep your hand wide open

Let the sun shine through

'Cause you can never lose a thing

If it belongs to you

.

There's a hand to rock the cradle

And a hand to help us stand

With a gentle kind of motion

As it moves across the land

And the hand's unclenched and open

Gifts of life and love it brings

So keep your hand wide open

If you're needing anything

.

There's a natural obligation

To what we own and claim

Possesing and belonging to

Acknowledging a name

So keep your hand wide open

If you're needing love today

Cause you can't lose it even if You

throw it all away

.

Throw it away

Throw it away

Give your love, live your life

Each and every day

And keep your hand wide open

Let the sun shine through

'Cause you can never lose a thing

If it belongs to you

'Cause you can never lose a thing

If it belongs to you

.

You can never ever lose a thing

If it belongs to you

You can never ever lose a thing

If it belongs to you

You can never ever lose a thing

If it belongs to you"

oblivion

still day beneath the sun

Paulo Coelho in recent interview

[LINK]

from the flea market with love

"They're so thin You can almost see right through them" my son said...

"Awww!"

"The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn, like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the... blue centerlight pop and everybody goes "Awww!"

.

~ Jack Kerouac

assignment to save the world

try walking in my shoes

emotional landscapes

letter shared

Dear Anni,

one could think: "How is this possible, that this tree grows on solid rock?" This is about life. First some happenings in life are looking like a barrier or stumbling block ...Then it is used as a secure and nearly indestructible foundation for building the flourishing tree of our life. Things that seem at first to be able to slow down our growth may one day turn into useful partners to establish a solid base for spiritual and material good fortune.

According to your mentioned "I-didn't-want-to-say-but-somehow-said...but-don't-know why?"-thing/story: What I just wanted to say/share...

... about (learned lessons of) life:

1. Trust your heart... because you have a good one.
2. You should live your life.There is nobody who could do this for you.
3. The most beautiful roses grow in sunny places... but not... for example... in the shadow of an excessive blooming magnolia tree.
4. Sometimes life is prooving/showing to us, if we've really learned a lesson and are ready to go to "next level" or... or if we need/want to repeat similar experiences to even... deepen the experience.
5. It is said, that: "there are two sections in human life, where everything and seemingly the most brutal behavior seems to be allowed: "one is WAR, the other is (conditional) LOVE " (I forgot who said it, but I guess it's true)
6. Humour... is according to all of this the easiest way to handle this heavy stuff.
7. ...hmmm... the most hard to handle character I ever met and learned to know better was... me...
8. ... on the other hand: all the peace, love, freedom, grace... I tried to find "outside" all the time I find more and more often "appearing" at least in MY SELF... somehow...
9. ... with a lot of help from teachers and G.O.D.
10. Hopefully this helps you a little or lets you... just smile! :-)

Namaste

Love, Light and Peace,

Antero