Det är januari månad detta nådens år 2009 och jag kämpar med förväntningar så det räcker och blir över. Både egna och andras, på andra och mig själv. Fortfarande fullproppad med jul och tomtar och pepparkakor och julsånger och nyårsraketer är jag glad att det är långt till nästa storhelg, men tiden går så långsamt, så långsamt - och alltför fort! Runtomkring mig springer en massa människor som precis som jag inte heller avgivit några nyårslöften men som ändå minskat i med tobaken eller kaffet eller spriten eller kolhydraterna, gått med i den där gymgruppen eller den där språkkursen eller åtminstone äntligen börjar feng shuia ut alla gamla oanvända paltor ur garderoben för nu tusan är det 2009 och då ska livet minsann bli NYTT NYTT NYTT...
"Jag är inte riktigt mig själv
och det är jag glad för
folk som går omkring och hojtar
att nu vågar dom äntligen vara sig själva
är irriterande.
Dom är som liksom ystra.
Jag vill mycket hellre göra verklighet av någon helt annan
än mig själv." ~ Kristina Lugn
Ja, tack. Om det bara gick. Jag är illa rädd att jag får släpa med mig själv genom alla mina levnadsår vare sig jag vill det eller inte. Nu ska ingen tro att jag anser mig vara fulländad i min imperfektion (!) och inte önskar förändring på flertalet områden, men några nyårslöften ger jag inte. Det är nämligen inte ändamålsenligt, eftersom det enda eventuella löfte jag kommer att tänka på samtidigt får mig att vilja ta till flaskan, kedjeröka och bita på naglarna. Tomtarna samlar sig automatiskt på loftet medan bjällerklanget klingar mellan öronen och omöjliggör samtliga tänkbara språkkurser och är det något som borde feng shuias ut är det mina gamla spöken och inget annat. Efter alla vaknätter pga av allt kaffedrickande orkar jag nog knappast med något gym heller och det där livet som skulle bli NYTT NYTT NYTT ter sig med ens mest som en gammal disktrasa med den värsta bakteriehärd.
Nej jag vill inte det jag vill och inte vill jag det jag inte vill heller. Alltså tvingar jag mig ändå att ta itu med det.
Ja. I år. Detta nådenes 2009.
-------------------------------------------------------------------------------
It is the month of January this year of God's grace 2009 and I am struggling with expectations to the brim of my personal cup. Both my own and those of others, towards others and towards myself. Still stuffed with Christmas and gnomes and gingerbread and carols and New Year's fireworks I am quite pleased that the next big holiday is far away. Time passes slowly, so slowly - and far too quickly! I'm surrounded by people who just like me haven't made any new years resolutions but nevertheless are trying to cut back on the use of cigarettes or coffee or booze or carbohydrates. They've joined in on a gymprogramme or a language course or at least they've finally started to feng shui their closest to get rid of all old unused rags, 'cause damn it! - it is the year 2009 and life will indeed have to become brand NEW NEW NEW...
"I don't really feel like myself
and that makes me happy
I'd much rather be someone else
People who are constantly running around shouting:
"Finally, I dare to be me!" I find irritating
They are in some way frisky
I would much rather make reality of someone else
than me" ~ Kristina Lugn (improvised translation by LothL)
Yes, please. If only it was possible. I do fear though, that I will have to endure my own company for as long as I live whether I like it or not. Now, do not be mislead by my words - I do not consider myself to be perfect in my imperfections (!) and I do wish for a change regarding many areas, but new years resolutions are not for me. It would be deeply unappropriate, since the only promise I can think of makes me want to grab the bottle, become a chain smoker and bite my nails. Gnomes automatically gather in my attic while jingle bells continue to ring between my ears and thereby prevent me from attending any sort of language course and if there would be anything in need of a proper feng shui, it would probably be my own old ghosts and nothing else. After all sleepless nights because of the increased coffee drinking I could hardly manage a gymprogramme either and the life that was supposed to become brand NEW NEW NEW would suddenly take on the appearance of an old washcloth with the worst bacterial fauna ever.
No, I do not want what I want and I do not want what I do not want either. So I'm forced to deal with it anyway.
Yes. This year. This 2009 of God's grace.
6 kommentarer:
Och i nådens år 2009 är det faktiskt gymmet som känns som den stora räddningen! Vi snackar endorfiner eller lyckohormoner av en sådan kvantitet att det bara smäller i knutarna ..
*FLiN*
... och sedan späder du på med shaktimattan för själens rensning och ÄNNU MER endorfiner... Är du aldrig rädd att de ska ta slut?
*leeer breeett med den nya fejktanden*
The show must go on, fast man ibland helst av allt skulle vilja byta musikal!
vi kämpar vidare!
Hördududu! Det där hade jag inte kunnat säga bättre själv!
Ja, vi kämpar vidare. :-)
Ja jisses!! Vart farao tog gymet vägen?? Och alla ciggarna jag inte skulle röka? De pyr än!! Men so?? Jag mår ganska bra:)! Jag tror vi mår bäst av att bara leva, inte stressa, låta oss vara oss själva och ge fan i nyårslöften!!
Kram Anni-vännen!!
Lilli
Kramkram, Lilli-vännen!
Good point! :-)
Skicka en kommentar