Svårt att tro men det är verkligen jag som sitter i gungan. Bredvid står en av de människor som format mig och min person allra mest, och av outgrundliga anledningar fortsätter att göra det trots att det är många, många år sedan hon gick bort - av ålder och saknad efter syskon som gått före.
Irene hette hon, och namnet betyder "fred", men jag kallade henne Nene och det märkliga med henne var att hon ALLTID hade tid för mig. Hon var min morfars ogifta syster och när hennes egen far dog var det som om hon flyttade all den omsorg hon haft om honom till mig, och mitt lilla yrväder till person. Eller åtminstone kändes det så.
Irene hade kornblå ögon och som liten tyckte jag de såg ut som blåklintar. Att ha hennes ögon i nacken var aldrig förknippat med något obehag, för jag var alltid fullkomligt övertygad och förvissad om att i det ögonblick jag vände mig om skulle hon leende nicka åt mig bara för att visa att hon fortfarande fanns där, och fortfarande hade TID för mig. Utan att tränga sig på och utan att lägga sig i.
Jag skulle vilja betyda samma sak för någon, någongång, någon dag, på något sätt, men jag vet inte om det ligger i min natur. Detta fullständiga accepterande som faktiskt aldrig tog slut, nej, inte ens vid graven. Finns det sådana människor numera?
Du förstår säkert varför jag ville berätta för dig om henne.
-------------------------------------------------------------
Tidigare inlägg på samma tema:
[Blommornas riktiga namn][Väl hemma][Freja]
Jaha, nu var man gästbloggare då. Frugan gav mig i uppdrag att skriva 7 dödssynder, eller va det nu var. Nåja, sju sanningar om henne, vilket hon fått i utmaning av nån Katarina. Hej Kattis ;). (Jag gillar brunetter).
