den första världen VI

Mars 2006

Jag svävar med mina bara fötter nästan två meter ovanför markytan. Mina kläder och mitt långa hår dryper av sjövatten som bildar rimfrost vartefter det fryser. Ingen snö har fallit ännu och jag vet inte om kylan kommer inifrån mig själv eller utifrån. Jag försöker hysteriskt att få ner din livlösa kropp ur trädet, men förmår inte åstadkomma minsta åverkan på repet. Dina ögon har redan slocknat och jag kan inte väcka dig. Nej, jag lyckas inte väcka dig och jag får inte ens ner dig ur trädet. Vem ska få ner dig ur trädet? Var är nu din bror? Vart tog han dig, och varför? Och varför kom du tillbaka? Vi är ensamma här nu. Jag är förtvivlad. Jag är arg. Om vartannat. Jag vrålar rätt ut mot himlen men kan inte höra mig egen röst och av min andedräkt bildas ingen ånga.

Förmodligen är det för att också jag själv är död.

Av barnet ser jag ingenting.

Du har slutligen återvänt, bara för att hitta oss dränkta, nedgångna i sjön. Du har suttit och vaggat huvudet i händerna i fem dagar. Du har bränt ner bostaden. Kanske också våra funna kroppar med den. Du är längre bort ifrån mig nu, än du någonsin varit. Himlen är svart. Marken är svart. Allt är svart.

Hästen har skenat iväg och försvunnit.

Det är mitt fel.

Tomheten är oändlig,
ändå är jag lämnad kvar här.
Vid sjön.
Som mellan två världar.

Och jag förstår inte varför.