fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
måndag 27 december 2010
söndag 26 december 2010
CHRISTOPHERS CHRISTMAS MISSION
I grew up with this extremely original and different kind of christmas tale by Tage Danielsson and I'm happy to have found it narrated in English! Let me introduce You to my childhood Xmas hero, Karl-Bertil (Christopher) Johnsson!
fredag 24 december 2010
torsdag 23 december 2010
God Jul / Merry Xmas
Merry Xmas to You all! Strange things are lurking around the neigbourhood this time of year but not to worry - just keep some gingerbread or chocolate in Your pocket to bribe the little menaces... and You'll be alright! ;-)Lady of the Lake söker sina rötter
Anni Paananen har många strängar på sin lyra, hon musicerar, målar, fotograferar och skriver. Foto: Markku Jokela
Sång, musik, konst och skrivande. Anni Paananen uttrycker sig på många olika sätt. Ofta är det vardagliga saker som hon sätter på pränt eller gör till bilder.
Vad? Sånger med Anni Paananen.
Var? Vid cafe Fredrika på gågatan i Jakobstad.
När? Klockan 18.00.
Lusten att prova vingarna och komma hemifrån gjorde att Anni Paananen flyttade hemifrån redan som 16-åring. Hon började studera musik i Vasa och trivdes med turnerandet och att stå på scen. Senare tog teologin över och hon utbildade sig till församlingspastor, ett yrke som hon utövade i flera år i olika församlingar.
– Sen kom vändpunkten. Jag blev utbränd, så totalt slut att jag till och med förlorade min tro.
När livet tar en sådan vändning som det gjorde för Anni Paananen börjar man också fundera på sina rötter, på vad som fört livet i den riktning som det gjort.
– För mig var sången intimt förknippad med arbetet i församlingen. När jag sa upp mig från min tjänst slutade jag också sjunga.
På sätt och vis har Anni börjat om sitt liv efter utbrändheten. Många av de gamla vännerna försvann och hon var tvungen att hitta nya vägar att gå. Då kom skrivandet in i hennes liv i form av en blogg.
Hon skrev om det som låg överst på hjärnbarken. Tankarna varvades med tillbakablickar till barndomen. ”Lady of the lake” var hennes bloggsignatur. Nådjärv i esse är sjön som betyder mycket för henne.
Till sjön far hon när hon vill hämta kraft, men också när hon vill fira.
– Vi har inget hus kvar vid sjön men jag upplever ändå att den där lilla påtten tillhör mig på ett alldeles speciellt sätt.
Med bloggandet kom hon över en tröskel.
– Jag har alltid haft en inre spärr, ett slags självcensur som gjort att jag lagt ribban så högt att jag inte vågat hoppa. På bloggen blev det plötsligt mindre pretentiöst att skriva.
Tankar kring varför hon hade så bråttom att flytta hemifrån kom upp till ytan. Hon började också fundera på hur hon ska ta vara på de kunskaper hon fick med sig från de äldre genrationerna, från morföräldrar och även från föräldrarna. Lady of the lake har ett arv från sjön att förvalta.
– Jag har alltid haft en inre spärr, ett slags självcensur som gjort att jag lagt ribban så högt att jag inte vågat hoppa. På bloggen blev det plötsligt mindre pretentiöst att skriva.
Tankar kring varför hon hade så bråttom att flytta hemifrån kom upp till ytan. Hon började också fundera på hur hon ska ta vara på de kunskaper hon fick med sig från de äldre genrationerna, från morföräldrar och även från föräldrarna. Lady of the lake har ett arv från sjön att förvalta.
I dag har religionen inte samma plats i Anni Paananens liv som förr. Men hon tror fortsättningsvis på kraften i bönen.
Hon säger att hennes tro tidigare var ganska svartvit, bokstavstrogen. I dag vill hon hellre tro på det hon upplever.
– Kanske har jag blivit mera tolerant med åren. I dag kan jag ta till mig saker från olika religioner och rörelser.
Drömmarna har kommit att få stor betydelse för hennes liv. Just nu bloggar hon om drömmar där sjön Nådjärv är i fokus.
Anni säger att hon alltid målat, fotograferat, skrivit och gjort musik. Ofta är det samma känslor som ska ut, sättet hur de konkretiseras är inte så viktigt.
Bloggandet gjorde att hon småningom också började hitta tillbaka till musiken. En av de allra första låtarna hon skrev ”i sitt nya liv” handlar om hennes sökande efter rötterna.
– Jag lade ut den här sången på bloggen och fick väldigt mycket respons. Lusten att göra musik kom tillbaka.
Hon blev uppmanad att söka stipendium för att kunna skriva mera musik, och hon fick pengar. Nu är en skiva på gång, Anni Paananens första egna.
Till vardags jobbar Anni på ett resurscentrum som handledare bland annat för långtidsarbetslösa. Jobbet är ganska krävande och därför njuter hon av att ha musiken och skrivandet som hobby.
– Jag har fått frågan om jag inte ska satsa mer på musiken, men just nu känns det rätt att ha musiken som avkoppling.
Inspiration är ett begrepp som Anni Paananen egentligen inte känner till. För henne handlar det om att börja måla eller musicera, då kommer idéerna.
Engelska är sångspråket för henne. Hon känner sig inte hemma i att sjunga på svenska även om det skulle vara lättare att få till texterna på det egna modersmålet.
– Men mina texter är inte poesi, och jag skriver inte för att det ska vara superintressant. Det handlar mera om att uttrycka en stämning.
Hon njuter av att stå på scen även om hon tvivlat på sin förmåga.
– Jag får kämpa emot jantelagen inom mig själv, men jag har lärt mig att gilla det jag gör och nu vågar jag släppa lite på konttrollbehovet. När jag blev tillfrågad om att göra en lucka i kalendern tackade jag ja utan att fundera speciellt mycket.
Den ursprungliga idén var att Anni Paananen skulle spela och sjunga utomhus.
Men på grund av vädret har tillställningen flyttat inomhus, till Café Fredrika på gågatan i Jakobstad.
Text: Anne-May Wisén
Men på grund av vädret har tillställningen flyttat inomhus, till Café Fredrika på gågatan i Jakobstad.
Text: Anne-May Wisén
lördag 18 december 2010
tisdag 14 december 2010
drömreflektioner - "den första världen"
Årtalen är oklara, århundradet likaså. Årstiderna i drömvärlden har jag däremot upplevt med stor tydlighet.
I drömmarna finns sammanlagt fem "huvudpersoner". Utöver de jag redan nämnt finns där också en äldre kvinna. Jag har valt att inte beskrivit henne för att hon endast figurerar i tillvaron vid sjön som del av min "drömpersonas" minnen från byn, samt som referensram för kunskap och vägledning inom diverse områden. En "lärare", m a o.
Orsaken till att jag/vi tvingas fly från byn tycks vara att jag pga av läskunnighet (vilket förefaller vara ovanligt) "av misstag" råkat ta del av dokument vars avslöjanden kunde vara av negativ betydelse för "samhällsordningen och hierarkin" i byn. I drömmen verkar vi (huvudaktörerna) vara mellan 20-25 år gamla, men det är svårt att avgöra eftersom en hel livslängd DÅ säkerligen var kortare än den är nu. Vi har känt varandra sedan vi var barn, för i drömmen har jag minnesbilder av oss som små.
I drömmen känner jag av någon anledning mycket väl till olika växters användningsområden och läkande egenskaper (vilket jag verkligen inte vet mycket om IRL, även om jag som liten gick med näsan nerstucken i var och varannan dikesren i jakt på ovanliga växter tillsammans med min morfars syster). Av någon anledning vet jag i drömmen att man t ex noggrant behöver skilja på liljekonvaljer och ramslök, för att undvika förgifting - bladen liknar nämligen varandra. I drömmen kallar jag ramslöken för bladlök och liljekonvaljer bara för konvaljer. INNAN jag drömde om de här växterna visste jag inte att det existerade något som ramslök och mig veterligen växer den inte vilt på våra breddgrader. Kanske har den någon gång gjort det.
I mina drömmar är sjön mer än tre gånger så stor som i dagsläget. När vi anländer till sjön gör vi det från ett håll jag normalt inte skulle välja, och när jag för någon tid sedan fick för mig att med hjälp av karta kontrollera höjdförhållandena i området visade det sig att färdvägen var synnerligen adekvat med tanke på hur vattenståndet kan ha sett ut någon gång i tiden (för hur länge sedan vet jag som sagt inte, och det är alltså frågan om drömmar utan några som helst faktabevis).
Tillvaron vid sjön var allt annat än enkel, men den blev en fristad. Jag har inte berättat allt här och vill heller inte göra det. Jag minns många småsaker med stor tydlighet och vissa scenarion skrev jag ner redan dagen efter att jag haft drömmarna nattetid. Vid några tillfällen har kortare scener från "den första världen" brytit igenom helt vanliga drömmar. Vid två tillfällen har jag redan när jag gått till sängs "önskat" att få närmare inblick i vad som hänt i en tidigare dröm och EN gång har detta "lyckats".
I drömmen bygger vi en torvkåta. Skratta gärna åt min okunskap, men faktum är att jag år 2000 när drömmarna startade inte ens visste att man KUNDE bygga hus och kojor av torv innan jag DRÖMDE att vi gjorde det. Att vi dessutom tycks ha gjort det på ett praktiskt förnuftigt sätt förvånar mig ännu mer.
IRL är jag alltså uppväxt vid en sjö. Jag lärde mig simma vid tidig ålder och simmar idag rätt bra. Ändå, så länge jag kan minnas, har jag varit rädd för att drunkna samtidigt som det är det enda sätt jag kunnat föreställa mig att dö på.
På gården till mina morföräldrars gamla hus, som visserligen är placerat på ett helt annat ställe vid sjön och inte längre i vår familjs ägo, stod tidigare en gammal, mycket storväxt björk. Där fanns i många år en gunga gjord av brädor och nylonrep. Som liten älskade jag min gunga, men alltid när jag snurrat för många varv i den tyckte jag mig skymta en mansperson som hängde ner från en annan av grenarna och ibland försökte jag kika ut genom köksfönstret från min mormors symaskinsstol för att se efter om han fortfarande skulle finnas där.
Länge trodde jag att drömmarna var någon sorts bearbetning av undanträngda barndomstrauman som pockade på uppmärksamhet och att detta var orsaken till att de på många sätt skilde sig från övriga drömmar: bilderna är på något sätt klarare (hur jag än försöker kommer jag inte på något bättre ord än "krispigare") och färgerna starkare, likaså ljud och t o m dofter.
När det gäller den senast beskrivna drömmen från 2006, var den för mig så obehaglig att jag redan i sömnen insåg att den var mer än jag klarade av och därför "bestämde" jag mig helt sonika för att vakna. Några månader efter det "beslöt" jag mig för att återvända till scenariot i hopp om att få mer information, varpå nästan exakt samma händelse (i en ny dröm) utspelade sig. Efter det har jag vid ett fåtal tillfällen enbart sett korta inslag ("repriser") av tidigare drömmar.
Jag har aldrig trott på reinkarnation.
Det verkligt stora frågetecknet är daterat 2007.
I drömmarna finns sammanlagt fem "huvudpersoner". Utöver de jag redan nämnt finns där också en äldre kvinna. Jag har valt att inte beskrivit henne för att hon endast figurerar i tillvaron vid sjön som del av min "drömpersonas" minnen från byn, samt som referensram för kunskap och vägledning inom diverse områden. En "lärare", m a o.
Orsaken till att jag/vi tvingas fly från byn tycks vara att jag pga av läskunnighet (vilket förefaller vara ovanligt) "av misstag" råkat ta del av dokument vars avslöjanden kunde vara av negativ betydelse för "samhällsordningen och hierarkin" i byn. I drömmen verkar vi (huvudaktörerna) vara mellan 20-25 år gamla, men det är svårt att avgöra eftersom en hel livslängd DÅ säkerligen var kortare än den är nu. Vi har känt varandra sedan vi var barn, för i drömmen har jag minnesbilder av oss som små.
I drömmen känner jag av någon anledning mycket väl till olika växters användningsområden och läkande egenskaper (vilket jag verkligen inte vet mycket om IRL, även om jag som liten gick med näsan nerstucken i var och varannan dikesren i jakt på ovanliga växter tillsammans med min morfars syster). Av någon anledning vet jag i drömmen att man t ex noggrant behöver skilja på liljekonvaljer och ramslök, för att undvika förgifting - bladen liknar nämligen varandra. I drömmen kallar jag ramslöken för bladlök och liljekonvaljer bara för konvaljer. INNAN jag drömde om de här växterna visste jag inte att det existerade något som ramslök och mig veterligen växer den inte vilt på våra breddgrader. Kanske har den någon gång gjort det.
I mina drömmar är sjön mer än tre gånger så stor som i dagsläget. När vi anländer till sjön gör vi det från ett håll jag normalt inte skulle välja, och när jag för någon tid sedan fick för mig att med hjälp av karta kontrollera höjdförhållandena i området visade det sig att färdvägen var synnerligen adekvat med tanke på hur vattenståndet kan ha sett ut någon gång i tiden (för hur länge sedan vet jag som sagt inte, och det är alltså frågan om drömmar utan några som helst faktabevis).
Tillvaron vid sjön var allt annat än enkel, men den blev en fristad. Jag har inte berättat allt här och vill heller inte göra det. Jag minns många småsaker med stor tydlighet och vissa scenarion skrev jag ner redan dagen efter att jag haft drömmarna nattetid. Vid några tillfällen har kortare scener från "den första världen" brytit igenom helt vanliga drömmar. Vid två tillfällen har jag redan när jag gått till sängs "önskat" att få närmare inblick i vad som hänt i en tidigare dröm och EN gång har detta "lyckats".
I drömmen bygger vi en torvkåta. Skratta gärna åt min okunskap, men faktum är att jag år 2000 när drömmarna startade inte ens visste att man KUNDE bygga hus och kojor av torv innan jag DRÖMDE att vi gjorde det. Att vi dessutom tycks ha gjort det på ett praktiskt förnuftigt sätt förvånar mig ännu mer.
IRL är jag alltså uppväxt vid en sjö. Jag lärde mig simma vid tidig ålder och simmar idag rätt bra. Ändå, så länge jag kan minnas, har jag varit rädd för att drunkna samtidigt som det är det enda sätt jag kunnat föreställa mig att dö på.
På gården till mina morföräldrars gamla hus, som visserligen är placerat på ett helt annat ställe vid sjön och inte längre i vår familjs ägo, stod tidigare en gammal, mycket storväxt björk. Där fanns i många år en gunga gjord av brädor och nylonrep. Som liten älskade jag min gunga, men alltid när jag snurrat för många varv i den tyckte jag mig skymta en mansperson som hängde ner från en annan av grenarna och ibland försökte jag kika ut genom köksfönstret från min mormors symaskinsstol för att se efter om han fortfarande skulle finnas där.
Länge trodde jag att drömmarna var någon sorts bearbetning av undanträngda barndomstrauman som pockade på uppmärksamhet och att detta var orsaken till att de på många sätt skilde sig från övriga drömmar: bilderna är på något sätt klarare (hur jag än försöker kommer jag inte på något bättre ord än "krispigare") och färgerna starkare, likaså ljud och t o m dofter.
När det gäller den senast beskrivna drömmen från 2006, var den för mig så obehaglig att jag redan i sömnen insåg att den var mer än jag klarade av och därför "bestämde" jag mig helt sonika för att vakna. Några månader efter det "beslöt" jag mig för att återvända till scenariot i hopp om att få mer information, varpå nästan exakt samma händelse (i en ny dröm) utspelade sig. Efter det har jag vid ett fåtal tillfällen enbart sett korta inslag ("repriser") av tidigare drömmar.
Jag har aldrig trott på reinkarnation.
Det verkligt stora frågetecknet är daterat 2007.
måndag 13 december 2010
den första världen VI
Mars 2006
Jag svävar med mina bara fötter nästan två meter ovanför markytan. Mina kläder och mitt långa hår dryper av sjövatten som bildar rimfrost vartefter det fryser. Ingen snö har fallit ännu och jag vet inte om kylan kommer inifrån mig själv eller utifrån. Jag försöker hysteriskt att få ner din livlösa kropp ur trädet, men förmår inte åstadkomma minsta åverkan på repet. Dina ögon har redan slocknat och jag kan inte väcka dig. Nej, jag lyckas inte väcka dig och jag får inte ens ner dig ur trädet. Vem ska få ner dig ur trädet? Var är nu din bror? Vart tog han dig, och varför? Och varför kom du tillbaka? Vi är ensamma här nu. Jag är förtvivlad. Jag är arg. Om vartannat. Jag vrålar rätt ut mot himlen men kan inte höra mig egen röst och av min andedräkt bildas ingen ånga.
Förmodligen är det för att också jag själv är död.
Av barnet ser jag ingenting.
Du har slutligen återvänt, bara för att hitta oss dränkta, nedgångna i sjön. Du har suttit och vaggat huvudet i händerna i fem dagar. Du har bränt ner bostaden. Kanske också våra funna kroppar med den. Du är längre bort ifrån mig nu, än du någonsin varit. Himlen är svart. Marken är svart. Allt är svart.
Hästen har skenat iväg och försvunnit.
Det är mitt fel.
Tomheten är oändlig,
ändå är jag lämnad kvar här.
Vid sjön.
Som mellan två världar.
Och jag förstår inte varför.
tisdag 7 december 2010
angles & angels
Not easy being an angel...not now...
not then...
While looking trough some old Xmas cards found in a box at my parents house these little angels - where one of them quite obviously has gotten a headache because of the other one's bell-ringing! - caught my attention.