den första världen

På vårvintern år 2000 vid fullmåne drömmer jag för första gången den dröm som ska bli upptakten till en andlig resa jag ännu inte avslutat och med svårighet beskriver ens för riktigt nära vänner.

Det är skymning. Vi kommer gående genom skogen och det är tidig vår. Regnet har äntligen dragit förbi men stora vattendroppar faller fortfarande ner från träden. Jag fryser och svettas om vartannat och min långa klänning är våt upp till knäna. Du går sammanbiten och tyst bredvid mig. Över din ena axel bär du ett knyte med jaktredskap och över din andra axel två harar du snärjt. Själv leder jag vår häst i den provisoriska grimman och konstaterar att vi lastat honom onödigt slarvigt, men avfärden fick ske i hast och inte mycket tid fanns att få med oss det vi egentligen hade behövt.

Vi stannar vid en källa och du gör upp eld. Jag försöker torka mina vattendrypande kjolfållar och värmer tacksamt händerna och ansiktet mot elden. Vilar lite. Låter hästen dricka och beta av den tidiga grödan som sticker fram mellan fjolårslöven. Konstaterar att det jag först trott vara liljekonvaljer nog ändå är ramslök.

"Jag känner doften av våtmark" säger du. "Jag tror vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där ett tag."

Jag ser att du är trött. Mycket trött. Det är nu flera dygn sedan vi sov en hel natts sömn. Jag iakttar dina ögon som ibland blir alldeles svarta av att se och förstå för mycket. Sådan var du redan som barn. Snäll, men svårmodig. "Han gör sitt bästa", tänker jag, "och jag älskar honom för det".

Träden står höga runt gläntan där vi tillfälligt slagit läger. Vi har aldrig behövt prata mycket så länge vi kunnat se varandra i ögonen, men nu säger jag ditt namn. Jag säger ditt namn flera gånger om och om igen och formar en vaggsång av det. Du skrattar till och konstaterar att jag envist ger klang åt allt som kommer över mina läppar, men sen somnar du utmattad med huvudet i mitt knä. Själv fortsätter jag att nynna ditt namn medan jag ser rakt in i elden. Månen står redan högt på fästet när jag hör ljudet av en enkelbeckasin. "Du har rätt, min vän, vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där".

När jag vaknar är jag fylld av saknad.