den första världen II

Fortfarande år 2000, men i oktober den här gången, dyker följande dröm på samma tema upp. Under det senaste halvåret har jag börjat sjunga igen efter flera års uppehåll, för att jag förstått att jag MÅSTE. Några dygn innan min första egna konsert någonsin, förflyttas jag en febrig natt (jag är flunssig och rädd att det ska förstöra min spelning) återigen till "den första världen".

Någon bankar hårt på dörren till det lilla huset där jag bor. Utanför står Jea, min syster, andfådd och med paniken målad över hela hennes ansikte. "Du måste bort härifrån - NU!!! De har upptäckt dig och vet att du känner deras hemlighet. Om de får tag på dig förstår du nog vad som kommer att hända!" I ett vansinnigt tempo börjar min syster plocka ihop mina saker och stuva ner dem i en näverkorg. "Men jag har ingenstans att ta vägen, och hur ska jag förklara det för..." Mina ord dör bort. "Jag vet" säger Jea och hennes ljusblå ögon ser ut som vinterns första is, "men du måste snabbt ta dig härifrån om livet är dig kärt!

.

Han följer med dig.

Jag vet att han gör det,

för jag har redan talat med honom."
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har aldrig begärt det av dig, och ändå är du här. Jag vet inte om du längtar tillbaka till byn, åtminstone låter du mig aldrig märka det. Du yppar aldrig någonting om det vi flytt ifrån. Snarare är det jag som saknar min syster, högljutt klagande ibland.
Hela sommaren var vi vettskrämda över risken att bli upptäckta. Rädda för att de skulle hitta oss, men vi såg aldrig spår efter människor - andra än våra egna - och de få gånger hästen reagerade var det vid vittringen av vilda djur.

Vi fann ditt vatten och det försörjer oss med sin fisk, skogen med sina harar och ripor, marken med sina växter, rötter och bär. Kåtan är riggad av unga björkar och tätad med torv. Mina händer och min rygg värker ännu, men en vinter till under granris hade varit outhärdlig.

Skogen har gjort oss tysta, och bristen på flytetyg under fisket har åstadkommit att du numera under de varma månaderna rör dig nästan snabbare i vattnet än på land.

.

"Däri är vi olika" tänker jag. "Vi är lika, men olika, du och jag".

När vi i drömmen anlände till sjön där vi slog läger, kände jag genast igen den, trots att den var mer än tre gånger så stor som i dagsläget/verkligheten och naturligtvis mycket djupare. Ingen odlad mark fanns i omgivningen, bara skog och skogsgläntor. Inga hus. Markvegetationen var också annorlunda. I drömmen har jag en syster jag av någon anledning gett namnet Jea.

.

DITT namn har jag antecknat i en blått häfte jag fick under ett besök på arbetskraftsbyrån.