söndag 28 november 2010

den första världen V

Oktober 2005

Kvinnan som är jag och inte jag, men i drömmen ändå jag, knyter fast babyn på magen och dränker både sig själv och barnet i sjön.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Juni 2009, Wien, Österrike

En indisk, ayurvedisk munk stannar mig på huvudgatan: "Lady, Your spirit is old, can I talk to You about Your past and present? - it will cost You nothing but a moment. You have come here to make a decision, but You can not make a decision because Your lifeline in that area is closed. You must first pray for it to open. It is sometimes like this when a soul is trying to be reborn. It can blockate Your flow. Lady, have You at some point in Your life had a late, intended abortion or abandoned an infant?" "No, never" svarar jag. "Are You telling the truth?" frågar han då.

"Yes. I would know, wouldn't I?"

Mannen berättar sedan detaljer ut min vardag och historia han omöjligt kan ha förhandskännedom om. Även namn, årtal, datum. Saker som bara jag vet. Rädslor. Som om han visste. Hela tiden håller jag ett öga på klockan. Hela tiden är jag tyst. Efteråt går jag till hotellrummet. Det regnar i Wien och jag skakar av gråt.

onsdag 24 november 2010

vacuum

“Nature abhors a vacuum, and if I can only walk with sufficient carelessness I am sure to be filled.” ~ Henry David Thoreau

söndag 21 november 2010

den första världen IV


En morgon, klockan 8:55, år 2005 promenerar så "Jea" plötsligt och helt oväntat in i mitt arbetsrum i formen av en kvinna jag med säkerhet vet att jag aldrig tidigare träffat. Naturligtvis heter hon inte Jea, men likheten är så slående att jag först tvingas ta avstånd från henne för att samla mina tankar. Det susar i öronen och hjärtat rusar. Det känns som om jag ska säcka ihop på golvet. Något inom mig vill gråta.

Jag tvingar mig naturligtvis att se på det hela med rationella ögon. Vilket sammanträffande! Hjärnan kan spela en sådana fula spratt ibland. Och har jag inte varit ganska stressad under den senaste tiden? Då kan man få för sig både det ena och det andra. Ja, så är det nog.

När vi väl börjar kommunicera är dock kontakten omedelbar. Förståelsen långt utöver det vanliga. "Det är lustigt det här fenomenet" säger hon några dagar senare, "det känns som om vi känt varann i en evighet, och jag har förtvivlat bläddrat bland mina minnen för att hitta dig någonstans, men icke. Den här ständiga känslan av att du vet mycket mer om mig än jag berättat!"

Jag blir tvungen att avsäga mig handledaransvaret för "Jea". Jag berättar aldrig för henne om den första världen, och inte heller att det finns en skiss av henne i mitt anteckningshäfte - det där från arbetskraftsbyrån - nedtecknad nästan fem år innan jag överhuvudtaget kände till hennes existens. Jag nämner ingenting.

Men drömmarna återvänder.

tisdag 16 november 2010

den första världen III


September 2002

Du är fortfarande försvunnen och den lilla skriker.
Jag orkar ingenting.
Ingenting.
Dagarna blir kortare och kortare,
snart kommer sjön att ligga täckt av is.
Det finns mat kvar, men jag klarar inte av att äta.
Det är sexton eller sjutton dagar sedan Jea återvände till byn
och flera månvarv sedan den dagen din bror hämtade dig.
Du borde ha varit här nu,
men jag vet inte var du är
eller om du någonsin kommer tillbaka.
Jag vill sova.
Bara somna in och försvinna
från allt.
Men den lilla skriker.
Hon skriker och skriker.

Jag vaknar och bestämmer mig för att aldrig mer återvända till den första världen.

den första världen II


Fortfarande år 2000, men i oktober den här gången, dyker följande dröm på samma tema upp. Under det senaste halvåret har jag börjat sjunga igen efter flera års uppehåll, för att jag förstått att jag MÅSTE. Några dygn innan min första egna konsert någonsin, förflyttas jag en febrig natt (jag är flunssig och rädd att det ska förstöra min spelning) återigen till "den första världen".

Någon bankar hårt på dörren till det lilla huset där jag bor. Utanför står Jea, min syster, andfådd och med paniken målad över hela hennes ansikte. "Du måste bort härifrån - NU!!! De har upptäckt dig och vet att du känner deras hemlighet. Om de får tag på dig förstår du nog vad som kommer att hända!" I ett vansinnigt tempo börjar min syster plocka ihop mina saker och stuva ner dem i en näverkorg. "Men jag har ingenstans att ta vägen, och hur ska jag förklara det för..." Mina ord dör bort. "Jag vet" säger Jea och hennes ljusblå ögon ser ut som vinterns första is, "men du måste snabbt ta dig härifrån om livet är dig kärt!
.
Han följer med dig.
Jag vet att han gör det,
för jag har redan talat med honom."
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har aldrig begärt det av dig, och ändå är du här. Jag vet inte om du längtar tillbaka till byn, åtminstone låter du mig aldrig märka det. Du yppar aldrig någonting om det vi flytt ifrån. Snarare är det jag som saknar min syster, högljutt klagande ibland.
Hela sommaren var vi vettskrämda över risken att bli upptäckta. Rädda för att de skulle hitta oss, men vi såg aldrig spår efter människor - andra än våra egna - och de få gånger hästen reagerade var det vid vittringen av vilda djur.
Vi fann ditt vatten och det försörjer oss med sin fisk, skogen med sina harar och ripor, marken med sina växter, rötter och bär. Kåtan är riggad av unga björkar och tätad med torv. Mina händer och min rygg värker ännu, men en vinter till under granris hade varit outhärdlig.
Skogen har gjort oss tysta, och bristen på flytetyg under fisket har åstadkommit att du numera under de varma månaderna rör dig nästan snabbare i vattnet än på land.
.
"Däri är vi olika" tänker jag. "Vi är lika, men olika, du och jag".

När vi i drömmen anlände till sjön där vi slog läger, kände jag genast igen den, trots att den var mer än tre gånger så stor som i dagsläget/verkligheten och naturligtvis mycket djupare. Ingen odlad mark fanns i omgivningen, bara skog och skogsgläntor. Inga hus. Markvegetationen var också annorlunda. I drömmen har jag en syster jag av någon anledning gett namnet Jea.
.
DITT namn har jag antecknat i en blått häfte jag fick under ett besök på arbetskraftsbyrån.

onsdag 3 november 2010

den första världen


På vårvintern år 2000 vid fullmåne drömmer jag för första gången den dröm som ska bli upptakten till en andlig resa jag ännu inte avslutat och med svårighet beskriver ens för riktigt nära vänner.

Det är skymning. Vi kommer gående genom skogen och det är tidig vår. Regnet har äntligen dragit förbi men stora vattendroppar faller fortfarande ner från träden. Jag fryser och svettas om vartannat och min långa klänning är våt upp till knäna. Du går sammanbiten och tyst bredvid mig. Över din ena axel bär du ett knyte med jaktredskap och över din andra axel två harar du snärjt. Själv leder jag vår häst i den provisoriska grimman och konstaterar att vi lastat honom onödigt slarvigt, men avfärden fick ske i hast och inte mycket tid fanns att få med oss det vi egentligen hade behövt.

Vi stannar vid en källa och du gör upp eld. Jag försöker torka mina vattendrypande kjolfållar och värmer tacksamt händerna och ansiktet mot elden. Vilar lite. Låter hästen dricka och beta av den tidiga grödan som sticker fram mellan fjolårslöven. Konstaterar att det jag först trott vara liljekonvaljer nog ändå är ramslök.

"Jag känner doften av våtmark" säger du. "Jag tror vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där ett tag."

Jag ser att du är trött. Mycket trött. Det är nu flera dygn sedan vi sov en hel natts sömn. Jag iakttar dina ögon som ibland blir alldeles svarta av att se och förstå för mycket. Sådan var du redan som barn. Snäll, men svårmodig. "Han gör sitt bästa", tänker jag, "och jag älskar honom för det".

Träden står höga runt gläntan där vi tillfälligt slagit läger. Vi har aldrig behövt prata mycket så länge vi kunnat se varandra i ögonen, men nu säger jag ditt namn. Jag säger ditt namn flera gånger om och om igen och formar en vaggsång av det. Du skrattar till och konstaterar att jag envist ger klang åt allt som kommer över mina läppar, men sen somnar du utmattad med huvudet i mitt knä. Själv fortsätter jag att nynna ditt namn medan jag ser rakt in i elden. Månen står redan högt på fästet när jag hör ljudet av en enkelbeckasin. "Du har rätt, min vän, vi närmar oss ett vatten. Kanske kan vi stanna där".

När jag vaknar är jag fylld av saknad.

måndag 1 november 2010

in love

with a dresser

Oh, You all know these pieces of furniture that You can not let go of because You identify with them! This is usually about something You've inherited from a dear relative or simply bought and worn out Yourself.

Sometimes though, it's possible to totally fall in love... at first sight... with... for example... let's say... an old dresser at the flea market. I did, recently. Still don't know if it's because of the bird or because the whole bureau looks like a gigantic piece of caramel fudge, chocolate or cappuccino or... well... come to think of it... It's second hand, it's recycled, it has it's flosses and the facade is a little bit scratched here and there. It's been around before. It doesn't go so well with IKEA.

In other words: it's a bit like me.

Of course I had to buy it.