Du vet att jag vet

När det är hål i ditt pussel, min älskade vän, kan det som vid första anblicken verkar vara en attack eller konfrontation i själva verket vara ett försök att skydda dig från konsekvenser du inte kan förutse, och som jag tror mig ha orsak befara att du varken kunde - eller kan - hantera.
Ord, känslor, handlingar och tankar bildar en melodi, mer avslöjande än orden i sig själva någonsin blir, och mitt bland dessa ord kan du hitta dig själv där du inte vill bli hittad - kan andra hitta dig där du inte vill bli hittad. Att göra sitt inre synligt för världen har sitt pris. Du vet att jag vet. Vi är alla mer transparenta än vi tror.

Jag vill dig inget illa.
Du betyder lika mycket för mig oavsett.

Förlåt.

Stipendieansökan

Nåväl, go'vänner, hoppas ni har det bra i vintermörkret!

Väl hemkommen från några dagars vistelse och arbetsresa i vårt västra grannlands huvudstad har jag denna afton funderat och krumelerat och budgeterat kring en stipendieansökan till Svenska Kulturfonden... Med lite tur och fondvälvilja utges kanske en CD med "Lady of the Lake"-musik på marknaden i sinom tid...

Vill ni lägga in ett gott ord för mig får ni därför gärna göra det, och då är enklaste sättet att göra det just här och just i dessa dagar. Min blogg fungerar nämligen som främsta arbetsprov och referens. Ett varmt tack också för all uppmuntran jag fått tidigare! Det har betytt mycket för mig!

För er som kanske inte hört min musik finns en länk uppe till höger på den här sidan: Egen musik, "Where grace is".

(foto: Christian Irjala, Studio Cix)

Moonstruck

musik --->
23 november 2007

Little kittens

länk --->

Veckor efteråt

det där hatet du möter
det där mörkret
du aldrig önskar
aldrig vänjer dig vid
men uthålligt bär
för att du vill
om så bara för en stund
få vara den du är
och inte enbart skuggan
av ditt eget ljus

när du inte längre orkar
prata vardagen full med luftbubblor
som konstgjord andning
åt en iskall vedspis
tralla öronen tomma
med visor om evig lycka
sälja din själ för en stund av lugn
be om ursäkt för den längtan
som sneglade på livet
---
är jag den jag tror jag är
eller
är jag den du säger att jag är?
---
spott och grus
din sammanbitna mun
gråten i trappan
veckor efteråt

Dödsskuggans dal

Jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan julen. Faktum är att jag skulle klara mig bättre utan jul, än med jul. Och för att riktigt "komma ut ur skåpet", som är så populärt nu på en del håll, får jag väl lov att erkänna att julen ger mig ångest. Jag gör detta tillkännagivande inför er nu, kära läsare, i samband med att det kommersiella julfirandet startat detta veckoslut.
---
Jag är urdålig på att införskaffa julklappar. Det har lika mycket att göra med att jag inte vet vad ni vill ha, som att jag ändå inte på allvar tror att ni behöver fler chokladaskar, slipsar, dvd-filmer, ljusstakar, pentikmuggar, thinsulatehandskar eller badkulor. Att stå i kö på de stora varuhusen i samband med julruschen får mig att kväljas, och just i det ögonblick jag står där både kall- och varmsvettig händer det sig: SAMTLIGA bekanta och vänner jag inte träffat på något år eller så RÅKAR av en händelse vara just där och just då. Inte så att jag inte vill träffa er, men INTE i dödsskuggans dal någon vecka innan jul.
---
"Men om man förbereder sig noga och handlar alla julklappar i god tid blir ju inte stressen så överhängande" säger någon förnuftig människa då. Nej, nej, nej. Varför dra ut på eländet? Varför starta den kommersiella julen tidigare än absolut nödvändigt? ÄR det ens nödvändigt? Någonsin?
---
Julen skulle kunna vara en trevlig högtid. Den har liksom potential, oberoende av om man firar Kristi födelse eller midvinterblot eller vad det nu kan tänkas vara. Ledigheten behöver vi nämligen, mitt i mörkret. Slippa stressa så förtvivlat för att julfriden ska kunna infinna sig under några få futtiga timmar strax efter Kalle Anka borde vi också unna oss.
---
Nåväl, nåväl. Sannolikt kommer det att ätas en och annan pepparkaka även hos oss. Troligen ska julbelysningen upp också i år. Och ser ni en kutryggig varelse på någon av regionens alla supermarketar, med luvan djupt nerdragen över ansiktet och en massa skräp i kundvagnen, är det inte nödvändigtvis tomten. Det är jag.
---
And I will not enjoy it.

Begynnande istid

17 november 2007

Early birds

Good morning, early birds!
Ja, det var väl allt... just nu... *ler*

Lite senare...
... konstaterar jag att det här är en vacker dag! Ut med er nu!

9 liv 7 sorger 8 bedrövelser

(*Personen på bilden har inget samband med texten)

Hon är jävligt förbannad på tjänstefolket nu. De har tagit sig befogenheter utöver det tillåtna och hon tänker låta dem veta det. Vreden får hennes öron att stryka sig bakåt längs med det späda huvudet och svansen visar neråt. Neråt mot avgrunden.

---

Här har hon gått omkring alla dessa år och trott att anställningsförhållandena varit klara som korvspad, och så gör hjonen myteri. Förvisso har hon inte orkat göra sig till inför främmat såsom normalt förväntas av husets sanna värdinna, men kullen ungar hon fött under hösten var större än normalt och inte en enda fick hon behålla. Hon tänker på det nu, där hon ligger och trycker mot värmeelementet under blombrädan i vardagsrummet. Dessutom var hon blyg redan som unge och inte blev det bättre sedan hon tillbringat nästan en vecka inlåst i grannens garage innan pigan hittade henne, halvt ihjälsvulten och med begynnande grått i pälsen. Har det funnits förståelse för hennes ibland sviktande humör efter de prövningar livet utsatt henne för? Att hon inte alltid haft lust att umgås på andras villkor? Nej då.

---

Hon blev misstänksam redan i det skede butlern började tina de frysta abborarna i microvågsugnen, men vande sig så småningom. Nej, hon kände inget ovanligt och upphörde därför efter ett tag att misstänka förgiftningsförsök. Hon hade ju redan i alla år haft överseende med tjänstefolkets fjantiga tradition att slå in en korvbit i presentpapper till jul och förtjust se på medan hon mödosamt öppnade paketet. Nej, julpyssel var aldrig någon favoritsysselsättning, men i hennes personalpolitik hade ingått att inte i onödan stöta sig med de anställda och därför hade hon gått dem till mötes. Om de bara kunnat låta bli att göra sig till och föreställa sina röster i patetiska försök att härma hennes språkbruk hade det ändå varit uthärdligt, men nej...

---

Nu ligger den skrikande främlingen där på hennes, HENNES!, plats på extrabädden i gästrummet, och i morse hade butlern mage att köra bort henne från HENNES plats, den plats hon alltid haft. Främlingen är inte mycket större än henne själv, påminner oroväckande mycket om ett människobarn, och redan har han lindat hennes, HENNES!, tjänstehjon runt sitt knubbiga lillfinger. Han behöver inte ens spinna eller inställsamt stryka sig uppefter deras vader, han bara ligger där och viftar lite halvspastiskt med sina armar och ben, gurglar på något språk hon inte förstår, och ändå har han genast vunnit deras gunst! Och mjölken, den serveras han direkt ur en ergonomiskt riktig flaskfunktion. Själv får hon dricka från en skål på köksgolvet! HON! Husets härskarinna!

---

Hon blir så förbannad när hon tänker på det att hon går ut på gården. När hon står där och fryser bestämmer hon sig med ens. Nu är det dags. Innan det är för sent. Vem vet vad som kommer att hända om hon stannar kvar.

Det är februari och minus 25 grader svinkallt.

Det är kvällen då hon flyttar ut ur sitt hus och bort från sitt hem.

----------------------------------------------------------------------------

*När vår son var liten baby fick vi vattenläckage i vår lägenhet i Vasa, varför vi bodde en månad hos föräldraskapet på landsbygden medan reparationer och sanering pågick. Vår vistelse ogillades storligen av mor och fars Katto som helt sonika flyttade ut. Tre gånger besökte hon dem, varje gång med ett års mellanrum, men flyttade aldrig tillbaka. Ingen av oss vet vart hon emigrerade.

* Stort tack till Liffi, som ställde upp som modell/statist (se ovan.) Foto: Ann-Sofi

Nu då?

Jaha. Vad ska jag skriva om nu då, tycker ni?

It's the same

[musik]

November

Novemberskymning 2007

Farsdag

En decemberdag för några år sedan blir den som alltid varit stark plötsligt svag, och det är därmed inte bara hans hjärta som nästan stannar utan även våra andras hjärtan. Jag tror på fullaste allvar att jag har den bästa av fäder. Att han finns kvar idag - och en tidig morgon kör 135 km för att ta hand om sitt snuviga barnbarn! - är en gåva och ingen självklarhet.

Grattis på farsdagen!

Hålla på med vårt

Någon dag efter att världen rasat samman för åtskilliga människor i samhället Tusby och resten av oss väckts ur vår törnrosasömn sitter jag på ett möte någonstans i närmiljön med uppgiften att fundera över ungdomars utanförskap och hur vi bäst kunde samarbeta för att förebygga just marginaliseringsriskerna. Under mötets gång konstaterar vi att varje ungdom som inte sysselsätts på sikt kommer att innebära en merkostnad på en miljon euro för vårt samhälle. Någon berättar också att utbildningens enda uppgift är att utexaminera så många studerande som möjligt varje år. Det innebär nämligen extrainkomster för skolan. Att en del av dessa sedan utexamineras till arbetslöshet pga av att utbildningssystemet ännu inte nämnvärt brytt sig om att matcha sina målsättningar med arbetsmarknadens förväntningar verkar vara av mindre betydelse.

Alla vill vi hålla på med vårt.
Skolan undervisar.
Arbetsmarknaden kräver.
Elevvården dukar under.
För vi har ännu inte lärt oss av varandra.

Ungdomar som inte lyckas leva upp till våra förväntningar straffas eller lämnas åt sitt öde.

Och jag då?
Jag håller fast mig själv i stolen.
Dricker min tredje kopp kaffe.
Biter mig själv i tungan, länge och med ihållande intensitet.
Inte läge att ta till orda
just i det ögonblick det egna huvudet hotar explodera.

Tragedi

Det finns mycket att säga om gårdagen, och det mesta har redan sagts. Vi och det samhälle vi byggt fortsätter att svika våra barn och unga. Det som hänt är fruktansvärt, men tyvärr alldeles förklarligt. Fasanfullt, men knappast helt oväntat. Den här grabben låg i krig med världen och sig själv, och slogs på det enda sätt han trodde sig kunna slåss. En sådan oerhörd tragedi att han tog så många människor med sig in i döden.

Veckans bloggande gäst

Scandal Beauty

“We are scandal beauties darling. Nothing to feel sorry about” säger vackra hon med ett solskensleende på sina välmålade läppar och tonfallet är tröstande. Anledningen är att vi haft en helt hysteriskt rolig kväll ute i småstadens nattliv. Så rolig att jag är krapulent en hel vecka efteråt. Du vet en sån där kväll då alla gränser är borta och det österbottniska ”uppför dig så att ingen har något att tala om” definitivt lagts på hyllan. Mitt krapulenta tillstånd handlar alltså mera om att glorian åkt på sned den kvällen än om alkoholkonsumtion. Hon fortsätter att trösta mig och viftar bort mitt olyckliga jämmer med sina välmanikyerade händer. Ja varför skulle jag be om ursäkt för att ha bjudit på lite andra sidor av mig själv än jag gör till vardags eller känna skuld och skam för att ha haft riktigt skoj i trevligt sällskap eller för att ha röjt som jag är van att göra i städer så stora att ingen ids höja på ögonbrynen. Så jag känner mig rätt nöjd med att hon kallar mig scandal beauty. Oh yes we are darling.

CH

christianirjala.blogspot.com

Ps! Ja det är jag på bilden
men i ett annat sammanhang. Ds!

The real ladies

Nej, själv är jag ingen lady. Långt ifrån. Men sjön existerar i allra högsta grad och är en vacker liten, nästan hjärtformad, blå pärla belägen i Pedersöre kommun. I Esse, närmare bestämt.

För mig är den viktig av den anledningen att jag tillbringat halva min uppväxt kring dess stränder. Det är också den plats som "alltid funnits" där för mig, trots att boningsort och - som ni ju vet - livsåskådning genom åren förändrats. Rötterna finns där, i fler bemärkelser än en.

Jag vet inte om det är så, men jag inbillar mig åtminstone att närheten till vatten åstadkommer saker med folk. Jag vet också att det är i anslutning till just den här sjön jag upplevt mina ljusaste stunder, vackraste minnen men också mörkaste timmar och djupaste besvikelser. Den har bjudit på fler mysterier och sammanträffanden än jag mäktar beskriva och förklara, och den är - även om skådad genom tårar, eller åskregn som aldrig vill sluta när de väl börjat cirkulera kring sjön - den vackraste platsen på jorden.

The real ladies of the lake är däremot de kvinnor som levde där och stretade åren igenom. Årstiderna igenom. Min egen mamma, mormor, morfars syster, mormors svägerska, kvinnorna på andra sidan sjön m fl. Det behöver ni veta. Att jag själv fått finnas med i bilden är bara nåd.

Äras de som äras bör.

Egocentrum

Ett hjärtligt tack till alla er som väntat, puffat, lyssnat, ringt, sms:at och skickat mail med anledning av min medverkan i Radio Vegas Egocentrum! (Jag kommer att besvara alla mail vartefter jag hinner) Det verkar - fortsättningsvis! - som om de frågor och tankar som väckts är av sådan karaktär att de hellre ventileras/kommenteras privat och avskilt än öppet på en blogg, och jag förstår det så väl. Flera av er har också tagit upp just skam och skuldbegreppet och hur svårt det är att öppet prata om de här sakerna, även inom de egna kretsarna och sammanhangen. Vad jag önskar att det inte behövde vara så!

Ett varmt tack också till Ann-Sophie Sandström och hennes osvikliga förmåga att uppfatta det väsentliga och med redigeringssaxen, ur mina tankestrukturer, klippa fram något ni verkar ha förstått!

För er som inte hade möjlighet att lyssna på programmet under sändningstid finns fortfarande möjligheten att göra det över internet:

Länk* (dessvärre utan musikinslag, och du behöver realplayer)

Sköt om er och vi återkommer!

Hur kommentera inlägg på blogspot?

Fick med anledning av min medverkan i Egocentrum frågan om hur man kommenterar inlägg på min blogg: Jo, jag vet att det kan verka knepigt och därför har jag tidigare beskrivit den processen i ett särskilt inlägg! Lycka till!

*instruktioner här!*

Venezia

Den här damen känner några av er säkert igen, hon har tidigare figurerat i en annan blogg, men gör sitt första framträdande just här, just ikväll. Jag vet inte vad hon egentligen heter, och inte ens var hon har sitt ursprung men hon är åtminstone ingen trädgårdstomte för då skulle hon inte få vistas på mitt arbetsbord. Det gör hon nu. Antagligen är scenariot bibliskt, men ibland får jag en känsla av att kvinnorna i de bibliska berättelserna inte gjorde annat än gick runt och bar på vattenkrukor dagarna i ända, och därför kan det vara lite svårt att skilja den ena från den andra. På sockeln står det förresten Venezia, så i fortsättningen får hon heta så.

Venezia stod en gång i tiden på min mormors spegelbord bara någon meter ifrån sängen där jag i nödfall - med det menar jag alltså för sjuk för dagis eller dylikt - övernattade. Därefter hamnade hon av slumpen eller helt avsiktligt i mina föräldrars förrådsrum. Måhända var det där hon sedan tappade huvudet, eller också hade hon tappat det redan i ett tidigare skede. Innan det hann hon dock med sin blotta närvaro trösta mig när påssjukan slog till och mitt eget huvud svällde upp till en gigantisk päronformad skapelse. Likaså har hon med mild förmaning påmint mig om att inte ens hundratals myggbett är värda att klias sönder, att feber och halsont sällan innebär att man behöver frukta hämtarens ankomst, och att vattkoppor trots allt inte är forever. Venezia skrattade åt mig bara en endaste gång - jo, jag är säker! - och det var när pappa kom för att berätta att jag fått en lillebror och jag för min själ inte kunde tro att det var sant. Jag menar, varifrån skulle han ha kommit helt plötsligt?

Venezia är alltså mitt skyddshelgon. Hon står där med huvudet liggande vid sina egna fötter, rak i ryggen och med bibehållen grace, som en daglig påminnelse om att det kanske inte är så farligt trots allt att tappa huvudet då och då. Jag vill ha hennes så.

Och förresten - så att ni slipper undra - är tingesten i hennes famn en duva. La paloma. Le pigeon. A dove. Den är lite vingklippt och så har den tappat ansiktet. Naturligtvis. Men det gör ingenting. För hur skulle det kunna vara på något annat sätt...?

Alla dessa dagar...

... och år som bildat ett ännu inte så långt liv, beskrivs till viss del och innehåll i etern denna lördag kväll och söndag förmiddag. Huvudroll i dramat har en person väldigt nära besläktad med Lady of the Lake-gestalten och för de som upplever sig benägna att tro att det t o m kan röra sig om en och samma person finns osannolikt något tungt vägande skäl att ompröva den teorin, alternativt ägna sig åt vadslagning med det egna huvudet som pant eller dylikt... *blink*

De egna upplevelserna är just egna. Likadant är de egna sanningarna ens egna sanningar. När dagar lagts till år står man plötsligt där med fler frågor än svar, men tror sig ändå att ha lärt något av/om/för livet. Det som komplicerar saken är att livet är större. Större än dig, och större än mig. Det är helt enkelt - större.

*mer info*