Den femte årstiden

Hösten är på väg och jag upplever en viss lättnad. Jag har skrivit spaltmetrar om bitterljuva barndomssomrar, men det är hösten som är min favoritårstid. Fast ibland undrar jag om det inte finns fler årstider än våra allmänt vedertagna fyra? Årstider skapade i våra minnen som hållplatser där tid och rum saknar betydelse? För det finns tillfällen när allt flyter ihop och decennier och årstider plötsligt korsar varandra, utan hänsyn till tideräkning, normer och teknikalitet. Ögonblick som inte är ögonblick, men liksom ögonblick svåra att fånga och omöjliga att behålla. Den femte årstiden? Den trettonde timmen? Där ingenting har en början, och aldrig någonsin ett slut.

Jag drar på mig gummistövlarna. Jag har hittat bär som min fyraåriga själ vet heter sudenmarja på en finska jag inte längre behärskar. Se men inte röra. Lönnen är svamphärjad och jag tänker på söta citroner jag åt direkt från ett träd i Israel år 1994. Jag ser att vår trädgårdsgunga behöver målas, liksom en annan gunga i en björk en gång. Och det ögonblick jag tänker på den är det ögonblick jag tänker jag på dig.