Annika Paananen-Bergvik / "Where grace is"
En egen liten bedrövlig produktion som kom till i slutet av mars detta år. Handlar om saknad, som du säkert förstått. I vilken form bestämmer du själv, men för mig personligen står "grace" i det här fallet för hur annorlunda man kan uppleva sig själv och sin omgivning i en del människors närvaro. Och hur vilsen man kan bli efteråt. Långt efteråt.
Några veckor till och lite kyligare nätter så exploderar det! Purpurvanten - ursäkta, rallarrosen! - på bilden har tjuvstartat och drämmer till med rödaste rött, trots att det ännu inte är september. Väntar med spänning på höstens alla färger och hoppas att vi får en ordentlig ruskaperiod trots att Lappland ju börjar först norr om Kvevlax som någon fiffig typ sa för många år sedan... Ut med er, folks! Åtminstone här skiner solen!
Som om vi inte alla skulle rymmas under samma himmel!
Balsaminer är kul! Senare i höst när frökapslarna blivit riktigt mogna räcker det med att du petar lite lätt på dem så spricker de och innehållet yr iväg som confetti! Se så - något kan jag om trädgårdsskötsel! Speciellt sån't som sköter sig självt. Snart är jag expert.
Tidiga morgnar har sina fördelar. De här vackra spindelnäten som till synes svävar fritt mellan tallarna syns överhuvudtaget inte i direkt dagsljus, medan de varje molnfri morgon p g a daggansamlingarna gnistrar som vackraste drömfångare i silke och kristall. Beklagar att bildkvalitén inte är bättre än så här - mellan mig och mitt objekt fanns ett flera meter brett dike. Som ni förstår är det bara en tidsfråga innan gummistövlarna åker på igen.
Nej, jag är inget större fan av småkryp och insekter, men de stör mig inte destomer heller - speciellt inte om de låter bli mitt blod. Ibland förvånas man dock av hur vackra vissa av dom är!
i min garderob
käpprätt
Den sommaren för länge sedan när himlen rämnat en första gång, och jag satt där i den alltför heta betongettan, gav mig slumpen denna lilla bok i min hand. Inte visste jag då att den skulle komma att ge mig igenkännandets tröst under månvarv och solvarv, flera år framåt. Hon är lite knepig Margareta, Ekström i efternam, och inte bara lite cynisk. Cynisk, men med värme, kan man vara det? Diktsamlingen heter "Skärmar" och utgavs på Bonniers 1990.
Kära lilla karismatiska alienerade vän, du får lova mig att inte göra dig själv illa igen. Det är inte lätt för någon av oss det här med framtiden, och så mycket svårare ändå när man jämt blir missförstådd. Lika långt som vi ser bakåt ser vi framåt, och när det förflutna är något du helst vill glömma ser du också lika långt som till spetsen av din egen näsa. Men vännen, bara för att nästippen är svart av sot från dina brända broar betyder inte det att hela din framtid också är det. Det är inte värt din självförnekelse, detta att bli som alla andra. Vi vänder på steken nu. Bära eller brista. En dag i taget. Bara en dag i taget.
Hösten är på väg och jag upplever en viss lättnad. Jag har skrivit spaltmetrar om bitterljuva barndomssomrar, men det är hösten som är min favoritårstid. Fast ibland undrar jag om det inte finns fler årstider än våra allmänt vedertagna fyra? Årstider skapade i våra minnen som hållplatser där tid och rum saknar betydelse? För det finns tillfällen när allt flyter ihop och decennier och årstider plötsligt korsar varandra, utan hänsyn till tideräkning, normer och teknikalitet. Ögonblick som inte är ögonblick, men liksom ögonblick svåra att fånga och omöjliga att behålla. Den femte årstiden? Den trettonde timmen? Där ingenting har en början, och aldrig någonsin ett slut.
Go'vänner, tänkte bara uppmärksamma er på en kär, bloggande syster som sällat sig till vår skara. Som ni märkt, och kommer att märka, har vi gemensamt anammat Nina Hemmingssons tecknade karaktärer, ja, vi är t o m helt säkra på att Nina själv haft just oss i åtanke när hon skapat sina gråtmilda pms-monster, klimakterietanter, kroniskt deprimerade cyniker etc. Det vi ännu inte är helt säkra på är vem av oss som är vem. Men jag har mina aningar...
Bild: Nina Hemmingsson, Aftonbladet
Det råder stiltje i hallonlandet i år. Alternativt är mitt ris för gammalt. Med stor möda fick jag ihop en mängd motsvarande en kaffemugg och detta gör mig oerhört bedrövad, för du kan ta dina jordgubbar och njuta av dem själv, men utan hallon ingen sommar. "Ääääh!" sa min mormor om hallonmaskarna, "Vaa' int pjaso nö - he ir jo bara na liiti tsyti (kött)!". Nu är jag ju inte fullt lika hugad som henne - jag plockar naturligtvis bort alla maskar och kryp jag hittar - och efter det gör det heller inget om hallonen innan förtäring kyls ner eller hettas upp för att vara på den säkra sidan. Men hallon vill jag ha. Vildhallon. Kom inte dragandes med trädgårdsvarianten. Då blir det ingen marängtårta till!
"Hördu, jag kom att tänka på en sak" säger han på sitt hjärtliga, men lite försynta sätt "du borde gör Joan Baez-låtar."
På gott och ont provocerad av personer som skriver om drömmar och av att själv nyligen flyktigt kännt smaken av de samma, sitter jag nu här och försöker klura ut hur personlig jag vågar vara utan att bli FÖR personlig. Ämnet är känsligt, nämligen.
Vackert eller hur? Skiraste spets och ljuvaste broderi. Jag bloggar blommor idag för jag har fått tillsägelse om att inte vara så negativ i mina skriverier: Bah! You've ain't seen nothin' yet! Nej, skämt åsido. Men lite medkännande kunde jag behöva för mina klena scennervers skull. Rodriguez och jag ska framträda imorgon kväll (no, nothing fancy!) och det har varit lite si och så med frimodigheten på sistone. Talangen också, tror jag faktiskt. Kunde ni kanske vänligen hålla tummarna för mig då, tror ni? Eller håller ni - mina damer och herrar! - hellre andan? Eller för öronen?
Sitter här i halvdunklet och lattjar med en Grant Lee Buffalo-låt. Låtsas att det är meningen att barréackorden slurrar som dom gör, och att det ska vara så där lite slarvigt för att det är cool, när jag i själva verket inte behärskar mitt instrument. Dricker kaffet jag bryggde för snart två timmar sedan blanksvart och så starkt att gommen drar ihop sig som en fjolårsmurkla. Det gör jag bara när jag är desillusionerad eller riktigt nervös, och just nu är jag nervös för att jag är så desillusionerad. Och desillusionerad för att jag hela tiden är så nervös. These days. Med nätterna är det som det är. Åtminstone är det gott om nätter i den här bygden.
ifall det brister
denna min miserabla
