Strövar omkring i barndomen och tänker på att förfall kan vara både fult och vackert, men i vilket fall som helst ändå sorgligt. I den gamla rian täcker mossa eldstaden och taket har för länge sedan givit vika. Ormbunkar och ris växer lika ymnigt på bägge sidor om tröskeln, och i bortre ändan står en björk som hunnit bli flera meter hög. När jag var liten höll Skärans förvildade katter till här. De var av förståeliga skäl långt fler än hon själv förmådde göra sig av med. Ler lite för mig själv när jag tänker på att Skäran själv var lika förvildad som sina katter, och att det på den tiden kanske inte ens var möjligt att bli något annat - just då och just här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar