Återvänder

Det var sommarens stora utflykt och en höjdpunkt för flickebarnet när höbärgningsgillet åkte iväg till den bortersta ängen förbi Skärans lilla stuga. Vi hade åkt långt, sittande på traktorsläpet och väl framme korkades den första lemonadflaskan. Ormvarningen som utfärdades till allas påminnelse var befogad, för några somrar tidigare hade en listig rackare nästan obemärkt slingrat sig mellan oss där vi satt uppradade längs höladans sydvästra vägg under kaffepausen. I full färd på väg in i den medhavda, men omkullvälta, matsäckskorgen ertappades den av morfar som inte visade den desto större barmhärtighet. Efter det var det givet att samtliga tidigare erfarenheter av huggormsbesök ivrigt ventilerades.

Under en solig eftermiddag åker jag ut dit igen. Jag blir tvungen att lämna bilen en bra bit ifrån ladan och gå resten av sträckan till fots. Naturligtvis håller jag god uppsikt över var jag sätter ner mina fötter, men när jag kommer ut till ängen och återupplever mina barndomsminnen är det inte ormar jag tänker på. Nej, jag tänker på hur gott höet doftade just där. Där växte så mycket ängsblommor! Och jag ser de ståtliga rönnarna som gav oss välbehövlig skugga under speciellt heta sommardagar. Jag minns hur jag ofta somnade under vägen hem, utmattad av att ha trampat hö som en liten furie. Och någonstans, någonstans i den ljumma brisen hör jag rösterna av de människor jag en gång älskat. Och av de jag älskar än.

Fel inställd

Den här gången har jag gummistövlarna på och en frisk vind blåser bromsarna tillbaka in i vass och strandvegetation. Solen lyser tillräckligt för att de vita näckrosor som under senare år invaderat sjön ska lysa som stjärnor mot det mörka insjövattnet och späda små fräkendungar svävar omkring som älvor just där bäcken rinner in mot sjön. Det är länge sedan jag varit här och mycket har förändrats. Mycket och ingenting. Jag blir sju år igen. Sju och fjorton och tjugoett. Kanske fyra och etthundrafyra. Kanske trettiofem, men det dröjer en god stund. Först när jag med kameran trott mig ha tagit sommarens ca åttio bästa bilder, men också märkt att åbäket hela tiden varit felinställt och bilderna därmed odugliga, blir jag trettiofem. Men trettiofemåringar slänger inte sin kamera i sjön även om tanken förefaller dem och det med råge. Trettiofemåringar tar fram kaffetermosen, kollar att inga huggormar redan ligger ihopslingrade på trädstubben intill och sätter sig sedan ner. Och suckar. Djupt.

Aorta

29 juli 2007

Åker hem

Paintball

Go'afton. Märker ni att vi passerat det etthundrade inlägget? Borde vi fira nu? Tjaa.

Jag är tillbaka på jobbet efter semestern. Det är inget fel på mitt arbete, normalt gillar jag det, men ändå kämpar jag just nu med trivseln. Får ideligen påminna mig om att sommaren inte är slut bara för att semestern är det, och att det inte är sista gången jag får njuta av en ledighet.

Har behövt dessa veckor för vila och rekreation men är fortfarande ur gängorna. Kämpar med frågor om vem jag vill vara. Hur jag vill leva. Vad jag vill göra.

Klockan är ungefär halv två. En av mina älskvärda adepter kommer in genom dörren, nöjd med sig själv och talar om för mig att han nu funnit roten till allt det onda och därmed också orsaken till alla sina problem. Orsaken är jag - hans handledare. Han håller händerna i tornformation när han levererar sitt domslut och jag börjar tänka på Bryssel. På tinnar och torn och murar vi bygger för att hålla varandra på avstånd.

Tittar ner på mina fötter och ser att de svullnat i värmen och den stillastående luften. Jag borde omedelbart få gå ut på någon åker för att plocka flyghavre. Istället går jag ut på balkongen och flinar halvhjärtat åt hur förvånade människorna nere på gatan skulle bli om de plötsligt fann sig paintballbeskjutna från ovan.

On the inside

You're not without me
I'm not without You
You are not with me
'cause You're beside me
on the outside
looking in
You are with me
'cause You're within me
on the inside
looking out

This space between us

24 juli 2007

Funnen

De kommer gående över torget. Tillsammans, nära, nära, nästan som två huvuden på en och samma kropp och involverade i förtroligt samtal kring gud-vet-vad. De har funnit varandra. Ett litet mirakel. Eller stort. För jag råkar av en händelse veta det som inte alla vet, och det är att två personer som ingen i världen någonsin funnit förr nu har funnit varandra. Kanske har ingen heller riktigt letat. Förrän nu.

Finns det borttappade människor? Ja. Det finns barn som föräldrar inte lägger märke till eller drar sig undan av egocentricitet eller okunskap. Det finns ungdomar som varken kompisar eller lärare förstår sig på. Det finns vuxna som blir lämnade åt sitt öde när sociala koder är för svåra att knäcka och begränsningarna inte syns på utsidan.

Vi är så grymma ibland - vi gravt normala.

Jag har turen att ibland få iaktta dessa borttappade personer när de finner varandra. Där avsaknad och längtan är den förenande faktorn, istället för kapacitet och självklarhet.
"Så roligt att ni två funnit varandra!" händer det sig att jag säger då. Oftast får jag bara fnitter och skratt till svar. De ser på varandra och ler i samförstånd. Och jag fattar som vanligt ingenting, ingenting. Men vad gör det? Det är bara min begränsning.

Adagio

*musik*

Postscriptum 4

20 juli 2007

Förvildad och förfallen

Strövar omkring i barndomen och tänker på att förfall kan vara både fult och vackert, men i vilket fall som helst ändå sorgligt. I den gamla rian täcker mossa eldstaden och taket har för länge sedan givit vika. Ormbunkar och ris växer lika ymnigt på bägge sidor om tröskeln, och i bortre ändan står en björk som hunnit bli flera meter hög. När jag var liten höll Skärans förvildade katter till här. De var av förståeliga skäl långt fler än hon själv förmådde göra sig av med. Ler lite för mig själv när jag tänker på att Skäran själv var lika förvildad som sina katter, och att det på den tiden kanske inte ens var möjligt att bli något annat - just då och just här.

Spekulerande snille!

En riktigt trevlig helg, inkluderande Jakobs dagar, blev det. Mungiporna söker sig fortsättningsvis uppåt vid tanken på hur dramatiskt ett egentligen rätt odramatiskt möte kan te sig när det sker oförutsägbart och aningen - låt oss säga ca tio minuter, kanske? - för hastigt. Tack, min vän, för din humor och sinnesnärvaro. Desto roligare att exakt lika slumpartat ses några timmar senare, och ja, du är precis så elegant och karismatisk som jag föreställt mig dig!

Postscriptum 3

20 juli 2007

Rötter

Beröring

Hemma igen och min långa svarta kjol är genomvåt och alldeles fläckig av lera. Naturligtvis kände jag mig som vanligt föranledd att kliva omkring vid regnblöta vägkanter och stega över diken. För en bild är en bild är en bild.

Åkte ut till skärgården, med regntunga skyar hängande över färdväg och landskap. Det ljus och den atmosfär som uppstår en regnig sommardag känns ibland som den milda beröringen av en älskads andedräkt mot huden. Inte förmår en Nokia med hyfsad kamerafunktion återge en sådan sensation, men någon liten mängd synintyck klarar den av.

Trots att det regnar

Ibland undrar jag om jag minns helt fel. Lekte vi inte utomhus ibland trots att det regnade? Drog vi helt enkelt inte bara på oss gummistövlar och regnrock och gick ut i alla fall? Plockade metmask från den nednötta grusvägsytan, när man någongång slapp gräva fram dem ur komposten eller potatislandet. Plaskade omkring i vattenpölar där pappersbåtar sjönk först när de var genomdränkta. Tillverkade egna vattenkraftverk under stuprännan där vattnet forsade fram och vår konstruktion förde det ända till världens ände. Minst! Och återvände vi inte drypande våta, men glada och lite modigare, för att vi trotsat vädrets makter? Fortsätter det regna går jag snart ut i alla fall.

Ett enda

kom
vi drar nu
tar dem med oss
förklarar under vägen
eller
först när vi är framme
och de kommer att förstå
ett enda
ett liv
ett enda
ett
att leva
i ett
ett enda

Wide awake

Värre

det kunde vara värre
säger jag
till mitt upproriska sinne
det kunde vara värre
du har allt du behöver
och det har jag
därför kunde det vara värre
bättre också
men framförallt värre

Ceremoni

Lämnar er några dagar, vänner - ska tillbringa veckoslutet med att gifta bort min bror! Lovar att återkomma i början av nästa vecka, dock inte med bilder på brudparet...

Trevlig helg önskas er alla!

(...och till Er som eventuellt känner igen Er gårdsgrind: så vacker den är, och tack för lånet!)

Apple

Med jämna mellanrum pågår det tester och listor i bloggvärlden, och som en halvdirekt följd av det ställdes mig frågan vilken möbel jag skulle vilja vara. Grubblade ett tag och försökte vara både fyndig och elegant, men faktum kvarstår...

Jag skulle vilja vara min egen äppelgröna läsfåtölj! Då skulle jag kanske ta mig mera tid för att läsa, vilket jag gör alldeles för sällan numera. Dessutom är den som en enda stor famn att krypa upp i och syftet är ett enda: att göra läsningen ännu mera njutningsfylld.

Färgen har frambringat både äkta och pressad tillgjord förtjusning hos gästande personer, men min Apple vågar synas och fylla sin plats. Det vill jag också. Vilken möbel vill DU vara?

Om att välja

Ni hade bråttom, minns jag. Lite lätt rastlösa så där, för vi skulle ju hinna med butikerna också. Några timmar kvar i staden - nej, i landet - och sedan iväg, tillbaka till vardagen. "Kom nu, annars hinner vi inte! Mår du inte bra?" Nej, jag gjorde ju inte det. Jag hade tusen och en myra irrandes i skallen och ovan vid det torra vita vinet snörpte sig strupen en smula.

Insikten om att jag kunde välja hade kommit plötsligt. Att så hastigt kunna förändra tillvaron genom ett ja eller nej gav mig gåshud trots medelhavsklimatet. Händerna darrade och jag drog efter andan innan jag släpade min upproriska lekamen bort från bänken, och följde med er ut på shoppingrunda.

En öppen dörr är en öppen dörr. Är dörren låst har du kanske nyckeln. Men en tröskel kan vara hög. Så hög som ett samvete och en historia.

Nej, jag valde aldrig. Jag lät det hela bero. Tills de gav upp.

Och jag blev kvar på mitt gamla jobb.

Sisters!

You're beautiful*!

Väl hemma

väl hemma
står jag vid hennes grav
hon som varit död
i femton år
säger hon
"du är ledsen min vän"
berättar jag
"gemini, gemini"
tröstar hon
"soldroppe, purpurvante, änglamoln,
mariehand, irisöga"
suckar jag
"gemini, gemini"
tröstar hon
"björken, gungan"
gråter jag
"gemini, gemini"
tröstar hon
"gråt"

Under samma himmel

Fick tips om en bra låt med tillhörande intressant video av tapZa. Vill gärna visa er den här.

Riktigt viktigt

I ett av sina senaste inlägg skriver Christian kortfattat och klokt om hur prylar som en gång varit riktigt viktiga ofta blir undanstuvade i skåp och lådor när nyhetens behag lagt sig. Åter en gång klumpar det sig i halsen en smula när jag tänker på allt man skaffar för att det känns oumbärligt för stunden. Nej, jag är ingen samlare av prydnadssaker, långt därifrån, men likväl har jag en kluven intällning till pryttlar och mojänger som inte direkt har en praktisk funktion. Faktum är att jag har en kluven inställning till saker som har en praktisk funktion också. Som den här nya telefonen jag inhandlade igår...

En telefon behövde jag, utan tvekan. Displayen på min fd kapade av överhettning (solsken, tänka sig), gick inte att byta, och under några dagar har jag inte sett vem som ringt eller vem jag ringt upp, vilket också kan ha sin lilla äventyrliga tjusning. Hur som haver. Vi lever i ett samhälle där det nästan är en dödssynd att inte vara anträffbar 24/7, vilket jag också med jämna mellanrum påminns om. Själv har jag blivit likadan, vilket jag inte gillar. Det om det.

Men behövde jag verkligen en förhållandevis dyr telefon med kamera och allsköns finesser? ... ja, men jag fotar ju ändå en hel del, och klart att det är behändigare med tfn och kamera i ett, så att jag slipper släpa med mig båda... Som om min gamla trogna Nikon inte skulle rymmas i den ordenligt tilltagna handväskan! Tillsammans med alla andra riktigt viktiga prylar som skramlar omkring på väskbottnen...

Och ändå är jag lite uppsluppet glad över den här nya telefonen med kamera. För jag fotar ju ändå en hel del. Vilket jag inte heller behöver. Om jag inte vill. Men jag vill. För det finns saker jag vill visa dig. Riktigt viktiga. Och du är inte här.

Undantag

Just när orsakerna skapar erfarenheterna är det lätt att tro att själva erfarenheterna är orsakerna som skapar erfarenheterna som skapar orsakerna som skapar erfarenheterna som skapar orsakerna...

Men jag vill hävda att det finns undantag. Som du. Som jag.

Jakob och Jack

Som liten hade jag några favoritberättelser som jag ständigt försökte få föräldrar och lärare att återkomma till, men själv alltid hade stora problem med att återge. Den ena var den bibliska om Jakob och stegen. Ni kanske minns Jakob? Han med drömmarna. En dröm handlade om en stege som räckte ända upp till himlen. En plats för himmel och jord att mötas, m a o.
Den andra var berättelsen om Jack och bönstjälken. Ja, ni märker själva - här finns vissa likheter. För ett litet barn var det inte heller alltid så lätt att minnas vem av killarna som klättrade ner igen med hönan som värpte guldägg i famnen och den skönsjungande harpan över axeln. Och var det nu stegen eller bönstjälken som höggs ner för att gudfadern eller jätten inte skulle hinna ikapp rymlingen?

Frågan är om det blir lättare i vuxen ålder. En känd predikant ska en gång ha citerat en enligt honom älskad gammal psalm: "En liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär..." Känner du till den psalmen? Inte?

Känner du kanske istället till "Hej, tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!"?

Ordbrukare

Jag har fått flera uppmuntrande kommentarer och mail, och glad och förvånad märker jag att åtminstone några själar trots allt hittat - och läser! - min blogg. Jag vill tacka er för det! Ni är dessutom själva skickliga, humoristiska och innovativa historieberättare - både i ord och bild!

Behovet av att få uttrycka tankar, känslor och minnen skriftligt och verbalt har alltid funnits där, och under en kortare period av mitt liv har jag i stort sett också livnärt mig på att vara just "ordbrukare". Men det är länge sedan, och allt som oftast störs jag av ett ordförråd som tycks mig bli alltmer torftigt vartefter åren går. Vad är det som händer? Vart tar orden vägen? Eller är det med ordbruk som med jordbruk? Det man inte sår och planterar förökar sig inte heller?

Författaren Michael Ende beskriver i en av sin böcker en liten figur vid namn Momo, vars särdrag var att lyssna. Faktum var att Momo kunde lyssna så att varje människa förstod sitt värde och växte lite grann. Bara genom att bli hörd.

Jag skulle vilja skriva så, om jag bara kunde. Så att du förstod ditt värde och växte lite grann.

För det är skillnad mellan att bara bruka ord och att skriva direkt från solar plexus.

Sväljer

sväljer

när jag plötsligt

minns din röst

avskalad glömskan

avskalad tvånget

plötsligt från tomhet

pulsarna bränner

skyarna skälver

med händerna

för ansiktet

tar stöd emot björken

gömmer och glömmer

gömmer igen

ser hur det mörknar

hör hur allt tystnar

intrycken sinar

sväljer igen

Skäran

De var väninnor de två - min vän med blomstren och trollfrun vid den mest avlägsna delen av sjön. Den del man helst inte besöker av risk för att gå ner sig i sankmarken. Den del så många av oss inte ens känner till. Den liknar inget annat. Det som växer där får annan karaktär.

De var som fullmånen och skäran, de två, när de kom gående tillsammans. Den ena öppen och rättfram, den andra skygg och avvaktande. Den ena ett porträtt, den andra en profil.

Skäran, jag kallar henne så för enkelhetens skull, pratade alltid för sig själv. Även i andras sällskap. Ett ettrigt muttrande varvades med smygande mummel och jag undrar om hon någonsin betraktade sin omgivning annat än ur ögonvrån. Nåja, kanske korna då. För med korna som närmsta anhöriga, slet hon livet ut där i sin lilla stuga, utan elektricitet eller rinnande vatten. Svor åt fågelskådare och jägare som förirrat sig in på hennes marker - och inte alltid bakom ryggen på dem! - men gladdes i all hemlighet över att någon gång få besök. Om de bara kunnat ta sig tid att klyva lite ved åt en medfaren stackars gumma! Både stuga och fähus stod ofta alltför kalla.

När du var på gott humör, Skäran, hände det sig att du reciterade en vers eller två. Du tyckte om de som rimmade. Nu får du en av mig, trots att det är alldeles försent.

nej

inte var det enkelt

men så föll livets lott

den Herren älskar agar han

dock Herren prövar blott

att koka risgrynen en kvart

det räcker gott och väl

ensam, ja

men ej allena

även kor har själ

du kunde knappast hjälpa det

att några frös ihjäl...

Växer hjärtan

Titta! Det växer hjärtan i barken invid huggkubben! Eller är det kanske tårar?

Har du någon gång funderat över hur olika saker kan te sig beroende på vem som iakttar? Eller hur samma föremål, människa eller händelse framstår mot olika bakgrund? När ljuset är tänt och när det är släckt? När blicken är vaken eller avtrubbad och trött? När censuren får ge vika för upptäckarlusten? När glädjeruset skimrar eller gråten skymmer sikten?

Och har du någon gång tänkt på att det kan växa hjärtan i barken invid huggkubben? Eller är det kanske tårar?

Regn

Regn. Ja, ni förstår säkert. Vatten.

Jewellery

4 juli 2007

Blommornas riktiga namn

Än idag vet jag inte om det var för att hon ville förgylla en nyfiken liten flickas tillvaro och gå barnasinnet till mötes, eller om det verkligen var så att hon alltid kallat blommorna vid deras riktiga namn. Allt jag vet är att jag från den första vandringen - och den sista, i hennes sällskap - har ärvt egna benämningar på de vilda blomstren invid dikesrenar och längs skogsstigar. Faktum är att jag med viss möda får påminna mig själv om de allmänt vedertagna. Min vän såg världen på sitt eget sätt, och kanske, kanske på ett sannare sätt än du och jag.

Att finna glädje i det lilla, i det enkla. Att möta varje ny erfarenhet och människa med ett villkorslöst välkomnande. Det var så hon levde, varje dag. Med en självklarhet så ren som om vore det överhuvudtaget det enda sättet att existera, och jag minns att jag redan vid unga år förundrades över den atmosfär som rådde kring henne. Kanske var hon skyddad från det hon inte behövde veta, inte behövde känna till, utan att för den skull vara simpel. Simpel? Nej, långt ifrån.

Hon dog för femton år sedan. Av ålder, mätt att leva. Hon saknade sin bror, han var redan hemma. Vad mera finns att säga, är mellan mig och döden. Mellan mig och döden, och mellan mig och livet.

Till en ledsen vän

3 juli 2007

Sandbotten 1976

Sjön är en typisk insjö med allt vad det innebär av växtlighet och artbestånd. Förr i tiden - när vintrarna var kalla - hände det sig att den bottenfrös med betydande fiskdöd som följd. När du tror du når bottnen och slutar trampa vatten finns det fortfarande dryga metern gyttja att fastna i, men mormor hävdade bestämt att det var sandbotten. Jag trodde henne aldrig. Så lärde jag mig simma också.

Gyttjan var ett elände i sig, men för att komma till simplatsen var den närmsta vägen längs med sjöliden, bestående av våtmark och flytmossar. Bromsarna surrade kring våra huvuden där vi gick barbenta, nersjunkna till vaderna i det mjuka underlaget. Gummistövlar var inte att tänka på - varför det? - vi skulle ju ändå bli våta. Dessutom hade de bara fastnat i mossan. Ingen simdräkt hade jag med mig, för utfärden var inte planerad, och det enda plagg som vid tillfället fanns att tillgå var min mammas gamla sommarnattlinne. Alltför stort och därför avklippt.

När vi såg den gamla ekan vid skogsbrynet var vi framme och gula näckrosor hälsade oss välkomna med finurliga små trynen.

"Mormor, är det säkert sand på bottnen?"

Som om det hade gjort någon skillnad - vi hade gått barfota över flytmossen dryga femhundra meter!

"Jo, då!"

"Riktigt säkert?"

"Nästan säkert. Och sätter du aldrig ner fötterna spelar det ingen roll..."

Det gjorde jag inte heller.

Bykpojke

Suomenruotsalaisena kohtaa siis silloin tällöin kieliongelmiin täällä Suomessa. Mutta myös Ruotsissa. Unohdamme välillä että jotkut ruotsinkieliset sanat tarkoittavat eri asioita Suomessa ja Ruotsissa. Kuten esimerkiksi sana pyykkipoika. Ruotsiksi sana EI ole "bykpojke", vaan "klädnypa", vaatenipistin. Ystäväni tuli lähes hulluksi kun hän eräänä kesäpäivänä metsästi pyykkipoikia Tukholmasta. Mutta koska hän todellakin käytti sanaa bykpojke eikä klädnypa, ruotsalaiset luulivat että hän haki kai jotain seksuaalisviritteistä pyykkiseuraa, nuorta poikaa joka tykkäisi todella paljon "pyykkäämisestä". (Stan Saanila)

En vän till mig, med skrikande bebis i bilen, stannade på en bensinstation i Umeå och frågade biträdet om hon hade tuttar...
Ja! Nappar, alltså! Behovet var akut.

Portfolio

Det vilar ett förunderligt ljus över den här sommaren. Kanske beror det på att våren varit krävande och att huden ännu känns så tunn att intryck sållas och sorteras i annan ordning en vanligt. Kameran har varit i flitig användning, och jag gör inga anspråk på att producera bra bilder - jag vill enbart återge en liten del av det som fastnar på min näthinna.

För många år sedan ombads jag under en utbildning att sammanställa min egen portfolio över den studietid som kvarstod. Inte den vanliga i form av betyg, intyg och arbetserfarenheter, utan en portfolio av upplevelser som lärt mig något speciellt. "Ta för vana att t ex plocka med dig en liten sten från varje plats/tillfälle som berört dig på något sätt! Använd den som stöd för minnet."

Påstår inte att min blogg är en portfolio. Kanske inte ens ett stöd för minnet. Vems minne, förresten? Ditt eller mitt? Nej, det handlar nog om att "linsen" med jämna mellanrum flyter ut, och att andra verktyg känns för stora och svårhanterliga just nu. Jag är trött nämligen.

Stenarna blev inte många under just den utbildningen, men livet för med sig rätt stora bumlingar ibland. Funderar ett tag på hur i fridens namn alla ska rymmas i en och samma ryggsäck, när jag kommer på att man kanske kunde hälla ut rubbet på marken någon dag för att se vilka man verkligen vill behålla. Och vilka man borde lämna bakom sig.

Varför är det så, att de tyngsta ofta samtidigt är de vackraste?