Jag står på vägen som leder till sjön men har en bra bit kvar. Av någon anledning står jag med ryggen vänd mot den stora slätten, den där man kan se flera kvadratkilometer åker utan hinder. Det är vår eller höst och marken är bar. Plötsligt kastas jag omkull av ett enormt snöskred och hinner nätt och jämt undra varifrån dessa mängder snö kommer invällande, jag står ju på platt mark. Snövågen är uppenbarligen flera meter hög och jag konstaterar att jag inte har någon chans att ta mig upp till ytan. Jag upplever aldrig någon smärta, utan allt blir bara vitt. Vitt. Ja, bokstavligen.
En tid senare, det kan röra sig om veckor eller månader, befinner jag mig i området igen. I närheten har det byggts någon form av möteslokal och jag går in i den. Många ansikten är mig välbekanta men jag registrerar snabbt att de flesta överhuvudtaget inte ens noterar min närvaro. Jag går fram till en man som bär på en bricka och påkallar hans uppmärksamhet genom att fråga om han känner till det stora snöskredet, berättar att jag tappat tidsuppfattningen och undrar när man byggt den byggnad där vi befinner oss.
Snöskredet har han hört talas om och vet berätta att snön inte låg kvar länge. Huset som visar sig vara en restaurang eller festlokal har däremot funnits där sedan urminnes tider och han blir förvånad när jag påstår att jag inte sett den förr trots att jag är uppvuxen strax runt hörnet.
Av någon anledning slår det mig just då - kanske är jag död?
Jag fortsätter fråga mannen ifall han känner till om någon omkom under snövågen, men han vet inget om det, utan hänvisar mig till några av trädgårdsarbetarna bakom huset. Till min förvåning ser jag att många av blomrabatterna i själva verket är gravar. Jag slår handen för munnen och frågar en av arbetarna om så här många dränktes av snön. "Nej", säger hon, "det här är en gammal gravplats och mig veterligen var det endast en person, en kvinna i 35-40 åldern, som dog i samband med snöskredet och ingen kunde någonsin identifiera henne".
Jag förstår att det handlar om mig och står kvar med mina tankar vid gravarna en lång stund:
Om jag är död, hur länge ska jag vara kvar här?
Om jag är död, VARFÖR är jag kvar här?
-----------------------------------------------------------------------------
I am standing on the road that leads to the lake but I still have a long way to go. For some reason I stand with my back turned towards the great plain, where Your sight can travel for several kilometers without obstacles. It is spring or autumn, and the ground is bare. Suddenly I am knocked over by a massive avalanche of snow and I barely have time to wonder where such amounts come from - the ground on which I stand is flat. The avalanche is appearently several meters high, and I soon realize I will not make it to the surface. I never feel any pain - everything just turnes white. White. Yes, literally.
When some time has passed, maybe a couple of weeks or months, I find myself in the area again. Nearby, someone has built an accomodation for festivities or something like that, and I go into it. Most of the faces there are familiar, but to my own surprise not a lot of them take any notice, what so ever, of my presence. I walk up to a man who carries a badge and call upon his attention by asking whether he knows anything about the avalanche, that I have lost sense of time and that I wonder when the building in which we find ourselves was constructed. The avalanche he has heard of and I am also informed that the snow melted away quite quickly. The house, which turns out to be a restaurant or banquet room, on the other hand, has been there for the longest of time. He seems very surprised when I tell him I've never seen it before even though I've spent my childhood just around the corner.
Right then, for some reason, it strikes me - perhaps I am dead?
I continue by asking the man if he knows whether someone died during the avalanche, but he knows nothing about it. However, he directs me towards the gardenworkers behind the house. To my surprise, I see that many of the flowerbeds are in fact graves. Overwhelmed I ask one of the workers if all of these people were drowned by the snow. "No", she says, "This is an old graveyard and to my knowledge only one person, a woman aged 35-40, died in the avalanche but no one ever identified her."
I understand that it has to be me, and I remain with my thoughts infront of the graves for a long time:
If I'm dead, how long should I remain here?
If I'm dead - WHY am I still here?
3 kommentarer:
Nej du dog inte i snöskredet, du tappade endast minnet och fotfästet. Snöskredet var så kraftigt att du följde med det ett långt stycke, och när du vaknade till liv så kom du inte ihåg något av ditt förflutna.Du var till en början förtvivlad men insåg så småningom att du måste börja upp ett nytt liv från början.
Den första tiden var jobbig utan ett enda minne att klamra sig fast vid. Så småningom kom det tillbaka minnes fragment från det förflutna.
Minnena flöt förbi som på en bred älv, om du ansträngde dig kunde nu nå dem och hala in dem till stranden. Nu hade du möjlighet att välja vilka minnen du ville spara och vilka som du låter flyta förbi. Ingen lät uppgift.
I wish you a merry christmas and a happy new year.
Anonym
Tack för ditt uppmärksamma och uppmuntrande svar! Jag har inte kommit mig för att besvara kommentaren förrän nu men jag vill att du ska veta att den berörde mig och fick mig att reflektera ytterligare på min dröm. Jag körde förbi platsen - ja, på riktigt! - idag och konstaterade förstås att där visserligen fanns mycket snö, men inga spår efter en lavin. Angående minnena är det kanske klokt att låta snötäcket vila så länge vintern rasar och se vad som töar fram till våren. :-)
Wortman
You too, dear W, You too! :-)
Skicka en kommentar