Jag ville så gärna vara pojke. Så snart hårlängderna klippts av trodde ändå alla att jag verkligen var pojke. På min t-shirt den sommaren stod det Annika (mitt namn) i ett blankt tygtryck i plast och ändå trodde alla att jag var pojke. Att det som en gång skulle bli min byst redan då börjat utvecklas lade ingen märke till och eftersom jag alltid var minst ett halvt huvud högre än mina jämnåriga MÅSTE jag ju helt enkelt vara pojke. Och jag ville det själv. Åtminstone på den tiden trodde jag att det hade varit enklare, att vara pojke.
-
Brådmogen flicka ville jag nämligen INTE vara. Och varför skulle jag ha velat det?
-
För er som inte redan visste det vill jag ha sagt att det inte alls är något eftersträvansvärt. I bästa fall är det något som vuxenvärlden gillar att framhäva - "hon är ju så duktig och verkar faktiskt flera år äldre än hon är" - men för den brådmogna flickan själv är det sällan en fördel.
Hon är ju, påminnelsevis, inte ett dugg äldre än sina jämnåriga och den eventuella mognad hon presterar är just presterad och framtvingad av en yttre omständighet som manar henne till större ansvar, mer prestationer i skolan, bättre beteende, mer förstånd och flexibilitet än hon egentligen mår bra av. Och framför allt - ett mer moget beteende än sina jämnåriga. Det är för det första oerhört orättvist och kan lite senare i tonåren innebära en direkt dödsfälla i form av relationer. Kroppen ljuger. Den ljuger både andra och henne själv rakt upp i ansiktet.
-
En eloge till mina föräldrar som alltid fattat det här. En eloge också till mina lärare i lågstadiet. Inför er fick jag vara ett barn. Men till er - som pga av mina 173 cm över havet redan vid 10-12 års ålder uppfattade mig som den flicka som borde vetat bättre än alla övriga busungar i närsamhället - hoppas det här kan ge er, och andra, en tankeställare i umgänget med barn och barnbarn. Era egna och andras.
-
Och slutligen, för att citera Forrest Gump: "That's all I have to say about that".
----------------------------------------------------------------------------------
(Till mina kära klasskamrater som jag träffade för några somrar sedan: i min önskan att inte lämna ut någon som kanske inte vill ha sitt ansikte utspritt över www har ni fått bli ljushuvuden av världsklass. Inget mörker över er, vänner! Kramkram!)----------------------------------------------------------------------------------
I wanted so badly to be a boy. As soon as the hairlenghts were cut everybody thought I was a boy anyway. On my t-shirt that summer it was written "Annika" (my name) in a shiny plastic fabric print and yet everyone thought I was a boy. The fact that what would once become my bust already had begun to develope was hardly ever noticed, because I was always at least half a head taller than my peers and therefore simply HAD to be a boy. And I did not oppose, I wanted to myself. Back then I used to think it would have been easier, being a boy.
-
A precocious (early developed) girl I did NOT want to be. And why would I have wanted to?
-
For those of You who are not already aware I feel the need to make the following statement : it is not at all desirable. At its best, it is something the adult world likes to emphasize - "she is so clever and actually seems to be several years older than she really is" - but for the precocious girl herself it is seldom an advantage. She is, as a reminder, not a whit older than her peers and the possible maturity she performs is indeed just a performance and enforced by an external calling for her to be more responsible, get higher grades in school, behave better, act more understanding and flexible than what's good for her. And more than anything, she is expected to realize a behavior that is far more mature than the behavior of her peers. First of all, it is extremely unfair and in her teens a dangerous trap when it comes to relationships. The appearance of her body is telling a lie, and it delivers the lie both to her herself and her surrounding.
-
I want to pay a tribute to my parents who always understood. A tribute also to my teachers in primary/elementary school for the same reason. You allowed me to be a child. But to You who - as a result of my 173 cm above sea level at the early age of 10/12 - perceived me as the girl who should have known better than all the other little mischiefs in the community, I hope my words will function as an eye-opener regarding Your relations with children and grandchildren. Your own and others'.
-
And finally, a quote by Forrest Gump: "That's all I have to say about that".
----------------------------------------------------------------------------------
(*To my dear classmates whom I met a few summers ago: My wish is to not expose anyone who may not want his or her face spread over the web, and therefore I have turned You all into the brightest, shining aces. May no darkness rest upon You, my friends! Hugs and kisses!)
Dear friends,
...or when...
