Min farmor hade gigantiska fötter och grova, grova ben. Hon hade ett huvud som var ovanligt litet - det satt jättehögt upp! - och hon var snäll nästan jämt och kokade makaronivälling varje dag. Hennes kjol var grå. Jag tror att hon hade en överkropp med armar och händer också, fast jag aldrig såg dem, för hon virkade sängöverkast som jag skulle få när hon dog. Det sade hon. En dag bet jag henne i benet. Jag visste inte varför, jag bara gjorde det. Det blev ett stort blåmärke och sen måste farmor in på sjukhus. Hon bara låg där i en säng och så dog hon.Efterhand har mina minnesbilder av farmor korrigerats och en del missförstånd retts upp. Naturligtvis såg hon helt normal ut, men ur spädbarnsperspektiv blir verkligheten lätt förvrängd - eller snarare uppfattad på ett helt annat sätt. Jo, jag trodde rätt länge att min farmor dött för att jag bitit henne! Idag vet jag förstås att det inte var så, hon drabbades av cancer, men allt gick väldigt fort och plötsligt var hon bara borta.
Prata med era barn. Också om jobbiga saker. Barn förstår mycket bara någon berättar.
---------------------------------------------------------------------------------
My grandmother had huge feet and thick, thick legs. Her head was unusually small - it was situated high above her legs! - and she was kind to me almost all the time and cooked gruel from milk and macaroni every day. Her skirt was gray. I think she might have had an upper body too, with arms and hands aswell - although I never saw them - because she crocheted bedspreads that I would get when she died. That's what she said. One day I bet her leg. I did not know why, I just did it. It made a big bruise and then grandmother had to go to hospital. She was just lying there in bed, and so she died.
Gradually, my memories of grandmother have been corrected and some misunderstanding cleared out. Of course, she looked quite normal, but through the eyes of an infant reality is often distorted - or perhaps only perceived in a completely different way. Well, I thought for quite some time that my grandmother died because I had bitten her! Today I know that was not the case, she suffered from cancer, but everything happened very quickly and suddenly she was just gone.
Talk to Your children. Also about difficult things. Children understand a lot as long as someone informs them.
8 kommentarer:
De ögonen kan bara en människa ha!
Jo, det gäller att reda upp såna missförstånd så länge det finns någon som lever som kan veta vad det är frågan.
Lasse
Jahaa... vem då, kan man undra...?
;-)
Kajsa
Javisst, och framför allt ska man inte ta för givet att barn inte grubblar över saker bara för att de inte själva tar initiativ till att ställa frågor. Att formulera frågor om sån't man inte riktigt förstår är JÄTTESVÅRT.
"Åååh!!! Mamma!!!" utropade min son ofta när han var yngre och ibland satt med blicken i fjärran och funderade, så frustrerad att ögonen nästan tårades "Jag tror inte att det FINNS några ord som PASSAR! Eller så har jag inte lärt mig dom än!"
En helt ljuvlig bild och en underbar text. Tack!
Tack själv, Bitte!
Ja, jag har många gånger konstaterat att man inte behöver bli speciellt gammal för att sluta uppfatta världen på barns sätt, och för förtydligandets skull vill jag även poängtera att jag haft - och fortfarande HAR! - de bästa av föräldrar. Inte heller upplevde jag väldigt mycket ångest kring just detta skedda, men några år senare i samband med att en flicka på mitt dagis gav sig hän åt den fula ovanan att försöka bita sina kompisar i näsan lär jag ska ha talat om för henne att "folk faktiskt kan dö av människobett och att jag själv när jag var mindre hade bitit min farmor så att hon dött!".
Jag tycker själv mycket om just den här bilden av "Lill-Anni" i koltåldern. När mitt inre barn mår bra, är det fortfarande precis så här pillemariskt och nyfiket... :-)
thank you for this post - it was on the right time, I had an important discussion the next day about my son!
Oj hjälp, precis en sån slutsats om orsakssamband jag bra kan se att jag själv skulle ha dragit som barn: man är så himla egocentrisk som liten och tror lätt att man är orsaken till allt...
Matha
Thank You! It has served it's purpose then. *cyberhugs*
Maria
Ja, eller hur! Och för vissa av oss går ränderna aldrig riktigt ur... ;-)
*ser mig själv i spegeln*
Skicka en kommentar