År 2003 fick jag för mig att byta hårfärg och därmed var skillnaden i omvärldens bemötande av mig plötsligt mycket tydlig och enorm. De flesta gamla klyshor och farhågor jag någonsin fått ta del av angående hur blondiner uppfattas och behandlas besannades som genom ett trollslag. Eller snarare som genom vätesuperoxid. Inte nog med att nya bekanta bemötte mig annorlunda - även gamla bekanta, samarbetspartners och nära vänner bemötte mig annorlunda. Fler ridderligt öppnade dörrar och fler flirtiga flin. Fler människor som helt ogenerade placerade sina hjärtegryn till spädbarn i min famn. Mer tålamod med mina dramaqueen-tendenser och att jag de fakto helt oberoende av hårfärg är en sann känslomänniska och därtill ibland mycket disträ. Jag uppfattades som mindre uppstudsig, mer tillmötesgående och ta mig tusan om jag inte dessutom automatiskt fick mer hjälp utan att ens behöva be om den.Jag svär vid min heliga ögonbrynspenna att inget annat hade förändrats, varken klädstil, vanor, karaktär eller humör - för att inte tala om intellekt och kompetens! - enbart detta: min hårfärg. Jag kan även garantera att min tunga var precis lika vass som alltid, om inte vassare! Jag kände kände mig aldrig annorlunda förrän jag lade märke till förändringen utrifrån. I andras bemötande.
"Ja, men det är inte speciellt roligt att bli tagen på mindre allvar bara för att man råkar vara blond!" protesterar du kanske nu, du guldlockiga solstråle där. Nej, det är det inte. Inte ens om man egentligen är brunett i förklädnad. Men nu slutar vi gnälla, vi avväpnar först och drämmer sedan till. Blond som brunett.
Och ni män runtomkring : vet hut.
----------------------------------------------------------------------------------
In the year 2003 I felt a sudden urge to change my haircolour, and thus was the difference in the way the world responded to me immediate and huge. Every old cliché and concern I had ever stumbled across regarding how blondes are perceived and treated became reality as if by magic. Or, rather, as if by hydrogen peroxide. Not only new acquaintances reacted to me differently - even old acquaintances, business partners and close friends reacted differently. There was more chevalieric opening of doors and more flirtatious grins. More often people without hesitation placed their babies in my arms. There was far more patience with my dramaqueen-tendencies and the fact that my personality is truly emotional, which sometimes make me absent minded, no matter what the colour of my hair might ever have been! I was perceived as less refractory but more obliging and I'll be damned if I didn't automatically receive more help without having to ask for it, too!
"Yes, but it's not very funny to be taken less seriously just because You happen to be blonde!" You might now protest, You sunsparkling goldielock. No, it's not. Not even if You are really a brunette in disguise. Well, no more moaning now. Let's first disarm - and then overpower. Blondes aswell as brunettes.
And You men out there: shame on You.
10 kommentarer:
Om någon försöker övertala dig till något så befängt en gång till så kommer jag med yxan.
Helsingforstrippen var riktigt givande.
*lol*
Det gäller att utnyttja läget.
Ungefär som när Mark Levengood passar på att säga en massa elakheter när folk ändå bara tycker att han låter som ett snällt litet mumintroll.
Jag är också blond! (Det lilla som finns...) Men haryvni ju aldrig provat något annat så folk bemöter mig ungefär som förr.....
Bemötande är faktiskt intressant... Jag är ju också ovanligt blond, och varje gång någon tänker säga ... "ursäkta nu Anca, men som en dum blondin". Jag tar inte heller åt mig, jag ser mig inte som en, och tror aldrig att jag kommer att bli (nåja det kan jag ju inte garantera). Jag har inte heller sänkt min intelligens eller kompetens - jag har bara omväxling! Det är faktiskt skilland på blondiner och dumma blondiner - någon korkad blir inte heller mer intelligent bara för att hårfärgen mörknar. DET hänger inte på HÅRET!
Intressant. Själv slopade jag det blonda för några dagar sedan. Eller ja, min frisör beslöt att det var dags. Hon gör sånadär beslut om mitt hår några gånger om året och aldrig blir det lika som tidigare. Kanske det är så att omväxling faktiskt förnöjer.
Jepp. Märkte samma sak - fast omvänt - när jag gick från min naturliga mellanblonda hårfärg till mörkbrunt. Och när jag under en tid hade färgat håret svart hötte tanterna lite extra med sina käppar för säkerhets skull eftersom jag sannolikt var ligist och/eller någon otäck invandrare eller mest sannolikt bägge två...
Funny kind of re-view!
Must have been an interesting experiment for you!
Ch
En blond liten lockig page skulle sitta fint till min knallrosa blus, eller hur? Den som matchar din pink t-shirt från Jakobsdagar i fjol? *flin*
Nej, sätt du bort yxan. Helsingfors vill jag höra mer om så småningom. Kram!
Sanna
Ja, mycket värre är det för lilla My och hennes hetsiga temperament - och ändå är hon sannolikt den smartaste av alla filurer i mumindalen! Däremot måste jag passa på att delge alla som läser det här att några av mina allra smartaste vänner är blondare än blonda (kramkram, Blondie!) och därför tycker jag att vi gott kan avliva alla seglivade myter här och nu! Eller så är det bara en bedömning gjord av en dum, provokativt bloggande brunett...? ;-)
Lasse
Då tar vi helt sonika och räknar in dig och hela ditt varaktiga blonda väsen i ovanstående kategori smartisar! :-)
Anca
Nej, det hänger inte på håret och det är rent av beklagansvärt att så många tycks tro det. Jag satt idag och lyssnade till en mycket kunnig, engagerad och ursnygg kvinnlig föreläsare - MYCKET ljushårig - och försökte föreställa mig hur jag hade uppfattat henne om hårfärgen varit annorlunda. Jag TROR inte att det hade gjort någon skillnad för mig personligen - men fördomar är ju till för att reflekteras över och prövas mot verkligeten. "You can't change what You won't acknowledge!" som Dr Phil säger.
;-)
ndb
Omväxling förnöjer och när jag fick för mig att blondera håret var det just omväxling jag ville ha. Att jag sedan fick det också i en bemärkelse jag inte riktigt föreställt mig gjorde mig mycket förbryllad. Jag var nämligen riktigt ljushårig som liten flicka och har många gånger funderat över hur det kom sig att jag så snart håret klipps och det småningom mörknat började bete mig mer och mer som en pojke. När jag var i ca 10-11 årsålderna var det t o m många som tog fel på min könstillhörighet då jag deeutom var nästan huvudet längre än mina klasskamrater.
Själv tror jag att vi i alldeles för hög grad inte enbart bedömer boken efter pärmen, utan också förstärker andras beteende på basen av hur vi uppfattar dem "på ytan". Jag brukar faktiskt glädjas över att ha fel! Då är man åtminstone inte sämre än att man kan ändra sig.
:-)
Maria
Jag kan inte annat än att hänvisa till min kommentar här ovan. Själv går jag ofta klädd i svart och i dagens läge är det väl inte många som skulle kalla mig Goth eller så - men faktum är att min mörka klädstil, och det faktum att jag bar smink, bara för ca tio år sedan väckte anstöt i vissa mer tradtionella sammanhang där jag vistades.
Lilitha
Yes. It was. I was surpriced by the results myself - all I originally wanted was some change! :-)
ååå, har du varit blond?!? :) ja, varför inte.. men mörkt funkar nog bättre. ;)
Jag har varit blond, jag har varit rödhårig, svarthårtig, långhårig, korthårig, hårig här och hårig där - men oftast renhårig! :-D
När det inte varit smutsigt. *flin*
Skicka en kommentar