Om en dröm

"Drömmar om hus symboliserar hur man mår. Hus symboliserar hem och självkänsla. Allt positivt arbete med hus, hela hus, vackra hus eller flytt till bättre bostäder betyder att du är tillfreds med ditt hemliv och att din självkänsla är god. Trasiga hus, hus med ruttna väggar eller stökiga och otrivsamma hus står för missnöje med hemlivet och bristande självkänsla."

Jag läser om drömtydning, inte för att det intresserar utan snarare för att det roar mig. Fullt medveten om att det är skillnad på mina dagdrömmar och det mitt undermedvetna rör ihop nattetid, kan jag ändå inte låta bli att le.

För jag har en dröm.

Drömmen är ett fallfärdigt hus i en fallfärdig miljö. I allra högsta grad verkligt och i nästan lika hög grad övergivet. Ingenting av det är mitt och kommer osannolikt heller någonsin att bli det, ändå är det den plats i världen jag ärligen kan påstå att jag älskar. Jag rör mig där ibland, bara för att himlen är högre där och regnet som faller mjukare. Ljuset, just när solen sänker sig över dalen, liknar inget ljus någon annanstans och strax innan midsommar står den vildvuxna trädgården i blålila fägring tätt efter husväggarna. De gamla äppelträden har för länge sedan slutat bära frukt, där finns inte längre någon som äter, men granarna står kvar - lika höga och beskyddande som de alltid gjort.

Jag kan andas där. Hittar mig själv. Jag tror att min själ levt där en gång. Kanske är det därför den alltid återvänder? Om än bara i smyg.

Och vägen som leder mig dit leder inte lika lätt tillbaka.