Confidants

... nåja, i vilket fall som helst har vi känt varandra länge och därför ser jag ingen orsak till att inte berätta hur saker och ting står till på riktigt, när hon ringer från utlandet och undrar över läget. Med ens blir det riktigt synd om mig. Som från ingenstans, kommer det. Och det blir synd om henne också. För det ÄR ju synd om oss. VISST är det.

Vi suckar uppgivet.

Så där håller vi på jämt när vi träffas eller rings. Vi skummar av smolket från bägaren - ofta har det hunnit samlas en hel del - och efter att vi plöjt oss igenom våra respektive personliga små helveten finns det liksom inte mycket ork kvar att vara konstruktiva. Så vi bestämmer oss för att träffas någongång under försommaren, eftersom vi inte ens hunnit halvvägs med allt vi borde få beklaga oss över. "Då ska vi dra oss riktigt fulla och skämma ut oss på stan!", fnittrar vi halvhysterisk i telefon, men vet båda att det gör vi knappast. Det är vi nämligen alldeles för ordentliga för, gud hjälpe oss.

Jag tycker om henne. Hon skulle bara våga bli någon annan än den hon är.

----------------------------------------------------------------------------------

bild: Nina Hemmingsson, Aftonbladet