Året är 1991 eller 1992 när jag får hans examensarbete om ångest i min hand. I from förhoppning om att äntligen bli kvitt min egen ångest (ja, exakt - den över livet och döden och alltings förgänglighet och varför inget någonsin blir som man tänkt sig) konsulterar jag vetgirigt den nyblivna experten med en fråga om vad han själv brukar göra för att förhindra sin personliga angst. Med häpnad ser han på mig över glasögonbågarna, ler lite klentroget som om jag just frågat efter en genväg till vintergatan, och börjar sedan skratta så att det kluckar om adamsäpplet:
"Göra för att förhindra ångesten? Jag brukar välkomna den med öppna armar, jag!!"
Det gjorde han också. Men inte helt som han tänkt sig. Och han dolde det väl.
4 kommentarer:
Ursäkta om jag är tjatig (jag har sagt det förr..)Luft, en rask promenad funkar för mig.Om det inte blir som man har tänkt sig får det bli som det blir ! Som ekonomin, iblandekonomi tex, ibland går det ihop sig ibland inte
(Tage Danielsson1)
Tage Danielsson var en lustig prick och skärpt som få. Brukar läsa hans postillor och generaliseringar ibland och skratta gott åt hans fyndiga samhällssatir, men tyvärr, tyvärr - den riktigt djupa ångesten rår han inte på... :-/ Däremot promenerar jag gärna - hellre länge än långt eller raskt.
Jag förstår(kanske..) men jag har nog aldrig,än så länge, varit så "djupt nere i källaren" att jag inte med enkla medel hittat upp igen.
Jag tror att vi alla är lite olika funtade på det här planet. Vissa av oss klarar ganska mycket press och stress (både tidsmässig och emotionell) innan vi krackelerar, medan andra inte är lika hårdhudade. Gemensamt för alla som en gång åkt med huvudet in i väggen rejält är nog att man rent generellt (för alltid?) blir känsligare efteråt och borde låta bli att tänja gummibanden för vad man tål till max. Fast farligast är det nog att förneka ångesten helt, tror jag - alltid sätter den sig någonstans...
Skicka en kommentar