Du som själv bloggar kanske känner igen frustrationen. Du vet vad du vill skriva, behöver skriva, önskar att du kunde skriva... så till den milda grad att du (åtminstone tillfälligt) tappar intresset för att skriva något överhuvudtaget när du varken kan eller vågar skriva just DET.
9 kommentarer:
händer allt för ofta eller aldra värst när man skrivit något som man tycker är viktig så blir de nå fel på sidan så jag inte får in inlägget!!!
Så kan det gå och tråkigt är det! För mig består problemet av att det är spaltmetrar och åter spaltmetrar som vill ut men mycket lite som lämpar sig för allmänhetens granskande öga. Konsekvenser av det man skriver får man alltid ta i någon mån, men ibland är marken mer minerad än beräknat. Det kostar att vara ärlig, nämligen. Ibland kostar det dessutom mycket.
Jag saknar diskussionerna med dig.
Exakt. Och i allmänhet är det ju inte enbart en själv som berörs i dessa fall, vilket gör det extra knepigt. Man avgör ju själv - efter bästa förmåga - hur utlämnande man vill vara när det gäller ens egna tankar och känslor, men sen när det kommer till andra så... är det svårt, helt enkelt.
Catarina
Vi får väl träffas någon gång! :-)
Maria
Ja. En ständig balansgång på slak lina, eller hur?
Känner så igen mig. Mina tankar är så många, å ibland känns de tom klara ;) men allt blir futtit när man ska klä det i ord. Ibland tycker jag inte om ORD!
Kanske är det så att det finns FÖR FÅ ord? Är det därför det blir futtigt? Jag tycker om ord. Är mer bedrövad över de ord som ingen uppfunnit än! :-)
Jaaa, kanske d såå. Vi får uppfinna nya ord! Iallafall finns det ett dialektalt ord som inget "högsvenskt ord" någonsin kan fånga hela innebörden i. Dryyyyft.
Det har du rätt i! Varken längtan eller saknad har samma innebörd som dryyyft, men ett liknande begrepp som jag tycker om är: "han/hon/du FATTAS mig". Att VARA UTAN, på ett sätt som verkligen känns.
Skicka en kommentar